Ta in och släpp

Andas in andas ut

känn in kroppen uppifrån och ner

Det känns som hela kroppen bultar

pulsen dunkar kroppen bultar, får den att svaja

sorg och trötthet

smärta inom mig

det gör ont nu

är med Smärtan nu

det är jobbigt

gör ont

tror det är det enda sättet

det enda sund sättet

att fly in i annat är bra ibland

men att återvända, känna in hur det känns i kroppen är nog bra

jag behöver inte vara hård mot mig själv

att jag ska vara duktig

behöver inte vara närvarande i kroppen (hela tiden)

behöver heller inte fly hela tiden

om jag  bara flyr blir livet en flykt

och jag kan inte bara stanna upp och känna in

växelvis balans lagom

duktig blir obalans

släppa in öppna upp växla 

andas in logik andas ut logik 

andas in andlighet andas ut andlighet 

andas in andas ut leva vidare 

andas in andas ut leva vidare 

ta in och släpp 

ta in och släpp

ta in bli fri

fri från spänningar och ångest

fri från Smärtan 

Sorg som förädling

Sorg -en möjlighet till förädling. Jag är i en sorgeprocess, mer om det senaste kanske. Den japanska filosofin Kintsugi att reparera trasiga saker, ofta med guld, så de blir finare än innan. Om man tror att något kan gå sönder måste man också tro på att det går att reparera. Tro att något som gått sönder kan lagas och bli finare än innan. Det är inte kört, det kan till och med bli bättre. Finner hopp och tröst i den fina filosofin.

Dela

Blev uppringd av en ny i programmet som ville byta delning. Det är alltid lika fantastiskt att uppleva hur jag slappnar av när jag hör en annan människa ärligt och uppriktigt berättar om hur det är. Jag faller ur min bubbla. Kommer i kontakt med mina känslor och mig själv. Spänningarna jag får av att vara på jobbet och prestera flyter bort och försvinner i några ögonblick. När jag berättar hur det är stängs cirkeln och energin kan flöda. Ge och få, få och ge... 

Har var nog något på spåren...

Ett avsnitt av Tankar för dagen jag gillar!

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1270898?programid=1165

Hur man kan hantera ilska

Eckhart Tolle erättar hur man hanterar ilska och andra känslor. Kräver en del övning men det fungerar har jag märkt. Fungerar på alla känslor. Ilska är nog den svåraste känslan att hantera. 

https://youtu.be/aqX5IFKYFWk

Så många har gått före mig

Bevis på att 12-stegsmöten fungerar för oss som vuxit upp i alkoholistiska eller på annat sätt dysfunktionella hem? 

4 ways to move on from the past

4 ways to move on from the past
// The Orange Dot

Frank Sinatra famously crooned that he had a few regrets, though they were "too few to mention." Some people aren't as lucky as Ol' Blue Eyes and are saddled with more than a few regrets—ones that affect their day-to-day lives in negative ways.

Regret is a more complicated feeling than it appears on the surface. "It's a bundle of feelings. [People can feel] sad, angry, or grief-stricken," says author Amy Morin, LCSW. "It's the thought that all of your problems are because you did or didn't do something, even though there's no proof your life would be better."

It seems that when we regret a decision, we imagine an alternate universe where everything goes exactly as they planned (and live happily ever after, of course), though life is rarely as simple as our imagination makes it out to be.

Morin says regret can also occur as a way of punishing ourselves. "Sometimes regret's a way to say, 'I don't deserve to be happy,'" she says. "'If I keep beating myself up for this, then I'll stay stuck.' But it's a subconscious thing, I don't think most people think, 'I want to stay sad.'"

When people are repeatedly regretful about the past, it can seem like the cycle is never-ending. Morin offers up these tips to move past that feeling:

1. Limit your time with regret

It's one thing to ruminate on the past and problem solve what happened, Morin says. If you ask yourself what went wrong, and figure out ways to make sure it won't happen again, it could be helpful. But rehashing something in your mind repeatedly often doesn't solve anything. She notes that very few people say, "'I sat around for three hours regretting all the decisions in my life, and then I went out and changed everything.'" Instead, Morin recommends dedicating a finite amount of time to think about what happened, and then move on to something else.

2. Give help to others

If you've ever talked to a friend or family member who's gone through a similar problem as you, you've likely felt empathy for them. Morin notes that "it can be healing for people to say, 'I've been there and made that mistake, and I want to help others through their tough times, and maybe prevent them from going down the same road I did.'"

3. Focus on the present instead of romanticizing the past

In the movie "Forrest Gump", the title character invests early in Apple and makes a fortune. It's easy to think if we were as smart as Forrest (in that one respect), we also could've been millionaires. Morin cautions against that type of thinking: "There's no evidence that if you had a million dollars that you'd be happier or have a better life. You'd have gone down a different path, but it's not necessarily a better one." When you're not busy romanticizing the past, you can focus on the present moment and be grateful for what you have right in front of you. The past can't be changed no matter how much we think about it but much can be done in the present.

4. Acknowledge regret, and move forward with confidence

Morin thinks the "no regrets" adage is a bit absurd. "I think it's healthy to have some regrets," she says. "It's okay to be able to say that you made a mistake." She notes that it can be helpful to acknowledge your regret and think about what you've learned since that time. "It's helpful to understand how you live a life that's better than before," Morin says. "You don't have to be perfect—just try to be better than you were."

Ledtråd till ilska i uppväxten

I en studie har man scannat barns hjärnor med fMRI och studerat hur hjärnan reagerar på icke-verbal kommunikation från mamman vid olika sinnestillstånd. Vi som undrar hur vi påverkats under vår uppväxt kanske får ledtrådar. 

https://www.sciencedaily.com/releases/2016/12/161201172312.htm

Trump och vägen tillbaka till sinnesro

Deepak Chopra, en av de ledande tänkarna inom mind body idag skrev i sitt nyhetsbrev.

Enligt honom och det håller jag med om, befolkas medierna av personer som lever på det skrivna ordet. De har ett eget intresse att driva rädsla och peka på motsättningar, framförallt att ha rätt. Jag tänker att självhävdelsen, egot som talar. Man vill hellre ha rätt (lycka på kort sikt) än att bli lycklig (på lång sikt).

"In all sobriety, each person can choose to end his or her own anguish, by realizing that inner division has caused every misery in history as ironclad belief systems clashed for no reason except to defend a story."

"The forces of light are nothing but the forces of wakefulness, and their power comes, not from fighting the darkness, but from the inner strength, intelligence, truth, creativity, and purpose that exist in pure consciousness, our source."

Som i George Lucas saga Star Wars, där den som drivs av hat snärjs och närmar sig och till slut slukas av den mörka sidan. Nedan de som står emot frestelsen litar på den inre och goda kraften får  gemenskap och håller sig på den ljusa sidan.

Läs gärna hela Deepak's artikel.
https://www.deepakchopra.com/blog/article/5678?sso_code=eyJpdiI6ImMzTFAwZGFtZVJieTVRRFhZZVdOY2c9PSIsInZhbHVlIjoiUHIrOG9kK0xvUFA4NVBJNWxWM1ZIYlRRdThkQmVGZHJrRWVTRUhKRDE0OHFLVFRhbFdhTVNnOHdQbjB0OHdOelpqQXFhS3NVY2RpTEVYb1k3YURUa3dIT3BVUkxSRVJaa1ZMY3p3UUt5bUE9IiwibWFjIjoiNjUwNTAyZDBkNmJmYmE2ZDUwZTE0NTIyZTBhODk0NjQ5NmNlMjNlMzc5ZmM2ZjdhZmNiNGJlY2U1NDg0ZmZjMCJ9

Steg 11 - Munken - Björn "Natthiko" Lindeblad, Original

Sedan jag började meditera för mer än ett år sedan har fantastiska förändringar skett. Mer om det senare. Under tiden rekommenderar jag er att lyssna på detta podavsnitt.

Välkomna till Framgångspoddens mest insiktsfulla avsnitt! Buddhistmunken Björn "Natthiko" Lindeblad gästar i podden - hemma från 16 år som skogsmunk lever han nu ett normalt liv i Sverige. Björn gjorde raketkarriär genom Handelshögskolan i Stockholm och vidare som AGA-koncernens yngsta ekonomichef någonsin, blott 25 år gammal. Vi pratar om meditation, lycka, visdom, att vara vaken i fyra dygn, ångest och meningen med livet. En enormt framgångsrik man! Föreläsaren, ex-munken och medmänniskan Björn.

Googla på Framgångspodden Björn "Natthiko" Lindeblad

Tvångsmässig perfektionism - en riskfaktor för missbruk

Hos individer med en utpräglat tvångsmässig och perfektionistisk personlighet finns ofta höga egenkrav om prestation. Prestationer kan i detta läge var det som skänker mening åt livet men som också innebär hög press och ständig "kamp". Även delar av vardagen som handlar om avkoppling och "fri tid" kan bli kravfyllda för dessa individer som ofta har svårigheter att njuta.

För individerna själva upplevs dock kravnivån inte sällan som "normal". Det blir istället i mötet med andra individer som tvångsmässigheten gör sig tydlig, t.ex. genom att andra lägger märke till de höga kraven eller att individen själv anser andras "prestationsnivå" som låg. Även den eventuella framgången hos individen blir främst tydlig för andra runt om. För individen själv blir resultatet sällan gott nog eller tillräckligt. Det kan också vara så att framgång är något som tas för givet. I relationer kan dessa individer te sig kritiska och med en förväntan om att andra ska leva upp till den egna kravnivån. Fokuset på ordning, regler och prestation kan då komma att överskugga lycka och kärlek.

En baksida med en perfektionisitiskt-tvångsmässig "personlighetsstil" kan vara stress, inte sällan i fysisk form (högt blodtryck, magsår, brist på sömn, trötthet, arytmi eller ryggproblem). Emotionellt kan dessa individer ibland uppfattas som spända, arga (s.k. typ A-personlighet), hela tiden med ett fokus på nästa prestation. För individen själv kan det uppstå känslor av depressiv tomhet eller skam i situationer där hen inte når upp till ett visst krav. Lyckan ligger ständigt "vid horisonten" och individen får svårt att känna sig nöjd/visa acceptans för sig själv. I detta läget finns en sårbarhet för missbruk, där t.ex. alkohol eller sederande/ångestdämpande tabletter kan erbjuda en "genväg" till emotionell avlastning/välbehag på kort sikt.

Psykologisk behandling för denna patientgrupp handlar ofta om att utveckla en förståelse för sig själv och sin bakgrund. Inte sällan kan finnas t.ex. uppväxtvillkor där individen som barn eller ungdom presterat i syfte att få uppmuntran, uppmärksamhet eller kärlek. Uppskattningen kan då sägas bli "villkorad". Skam och rädsla för avvisande kan vara motorn bakom de ständiga försöken att prestera. Dessa individer har inte sällan en dålig kontakt med sig själva och eget känsloliv, d.v.s. en svag självkänsla.

(Källa: Lev som du vill och inte som du lärt dig, Young & Klosko, 2010)

--

Per

per@lundevall.nu

076 883 56 12

Kraften i att acceptera sig själv med "Ovillkorlig acceptands" / ”Unconditional positive regard"

Tvillingar och ett trotsande större syskon. Ilskan slår till. Inga bra förutsättningar att vara en god förstående, stöttande och accepterande förälder. Läkaren och mamman Michelle Charfen berättar inspirerande om hur hon hade problem med uppfostran av sina barn, och om hur hon på vägen upptäckte sin inställning till sig själv. Att det var både problemet och lösningen. Att ge sig själv ovillkorlig acceptans oavsett vad man gjort är nyckeln till frihet, och vi kan ändra oss själva!

Hennes tal spänner över alla de 12 stegen. Från insikt till att föra budskapet vidare.

https://youtu.be/4tkkL9w2pw8

#tedx #uncontitionalregards #unconditionallove #acceptence #selfacceptance

Omhändertagande

Ordet medberoende eller codependent rymmer så mycket så det är ett problematiskt ord. Men om man lyfter och tittar på vad det kan innehålla så ser man att det kan innehålla måna beteenden och karaktärsdrag som har tjänat oss i uppväxten men som fungerar mindre bra och rent av hindrar oss som vuxna. Det finns all möjlighet att komma till rätta eller balansera dessa.

Medberoende personer kan:

think and feel responsible for other people—for other people's feelings, thoughts, actions, choices, wants, needs, well-being, lack of well-being, and ultimate destiny.

feel anxiety, pity, and guilt when other people have a problem.

feel compelled—almost forced—to help that person solve the problem, such as offering unwanted advice, giving a rapid-fire series of suggestions, or fixing feelings.

feel angry when their help isn't effective.

anticipate other people's needs.

wonder why others don't do the same for them.

find themselves saying yes when they mean no, doing things they don't really want to be doing, doing more than their fair share of the work, and doing things other people are capable of doing for themselves.

not know what they want and need or, if they do, tell themselves what they want and need is not important.

try to please others instead of themselves.

find it easier to feel and express anger about injustices done to others, rather than injustices done to themselves.

feel safest when giving.

feel insecure and guilty when somebody gives to them.

feel sad because they spend their whole lives giving to other people and nobody gives to them.

find themselves attracted to needy people.

find needy people attracted to them.

feel bored, empty, and worthless if they don't have a crisis in their lives, a problem to solve, or someone to help.

abandon their routine to respond to or do something for somebody else.

overcommit themselves.

feel harried and pressured.

believe deep inside other people are somehow responsible for them.

blame others for the spot the codependents are in.

say other people make the codependents feel the way they do.

believe other people are making them crazy.

feel angry, victimized, unappreciated, and used.

find other people become impatient or angry with them for all the preceding characteristics.

This inspiration is from Melody Beattie "Codependent No More: How to Stop Controlling Others and Start Caring for Yourself"

Stress - min huvuddrog och Burnouts Anonymous?

Den senaste tiden har jag gått på en del AA-möten utöver ACA. Jag är inte allergisk mot alkohol. Jag har familjessjukdomen. Min morfar hade problem med sprit och var därför nykter. Jag känner sinnesro när jag är på AA. Det är inte så konstigt eftersom det också (de var först) är ett andligt program baserat på samma 12 steg som ACA. Jag kommer i kontakt med min andliga dimension på ett så fint sätt i den gemenskapen med. Det som skiljer dem från ACA är att man där jobbar med maktlöshet över en drog i AA. Det blir så tydligt för mig. "Skippa första glaset". Vi i ACA jobbar med... ja lite oklart för mig fortfarande (efter 12 år), "konsekvenserna av att ha vuxit upp i en dysfunktionell familj". Okej, men konsekvenserna ser så olika ut för oss vuxna barn. Det skulle vara skönare för mig att fokusera på min huvuddrog. Stress. "Här pratar har vi om våra liv i anknytning till stress" . Jag skriver det här på bloggen och lämnar över till min Högre Kraft så får jag se vad som händer. Ett eget program kanske? Burnouts Anonymous kanske skulle passa som namn? Tack!

Att komma för sent för jag tycker det är jobbigt att säga hej då?

Vi pratade om det här med att skiljas från någon, även om det bara är för ett par dagar. Att man tar det på ett större allvar än vad det egentligen är. Att man blir rent ut sagt ledsen, som ett barn kanske när man bara ska säga hej då. Jag kom på nu att jag har väldigt svårt att sluta med en uppgift. Tex jobbar jag på ett ställe och ska vidare till nästa ställe. Det liksom blir att jag skjuter upp att resa mig upp och gå. Det kanske har med det här att göra? Att jag drar mig för att det känns jobbigt att säga hej då? Resultatet blir att jag kommer för sent till nästa möte, vilket ju inte är alls bra.

Hur är man funktionellt arg som man!?

Jag var så förbannad tidigare idag. På allt och alla. Jag kände det som att min situation var helt hopplös. Jag jagade upp mig mer och mer och till slut kände jag att det här håller inte. Så jag ringde till min sponsor. Mer av gammal vana än av någonting annat. Efter att jag fått häva ur mig hur arg jag var frågade han stilla.

- Vad är du arg på?

Jag blev paff. För jag kom bara på att säga "allt och alla". Men inget specifikt. Kändes konstigt, eftersom jag stunden innan var helt övertygad om att jag skulle bli vansinnig om jag fick fortsätta. Konstigt.

Han frågade om jag fick vara arg och sa att jag inte får det hemma. Jobbigt att inse att någon annan bestämmer om jag ska vara arg eller inte. Men jag förstår varför för jag har varit skrämmande utåtriktat arg mot personerna i fråga, och det förstår jag ju att det inte är okej att skrämma andra. 

Intressant fråga som jag fick - hur är man arg på ett funktionellt sätt? I den familj jag växte upp i var det vissa som fick vara arga andra inte. Och de som fick visa det de gjorde det gränslöst. Så vill jag inte bli tänkte jag men så blir jag likadan själv. Skillnaden är att jag tack vare programmet fått glasögon att se mitt eget beteende och inser att jag kan påverka mitt beteende för att inte föra det vidare till mina barn. Men hur gör man? Jag kan inte hålla det inom mig för då exploderar jag i raseri vid jämna mellanrum när min emotionella tryckkokare inte pallar trycket mer. Jag har ju barn och att berätta hur jag känner både förstår och praktiserar jag nog faktiskt helt okej idag. "Nu har pappa sagt till fyra gånger och pappa känner pappa att han håller på att bli irriterad..." Faran att falla in i hotelser är ju uppenbar men transparens med känslorna är nog bra för barnen ser och märker och att sätta ord på det är nog bra.

För att inte föra vidare mitt dyss till mina barn - det var därför jag stannade i programmet den första tiden. Jag ville skaffa en tjej, för min före detta hade precis gjort slut. Jag ville har barn någon gång i framtiden men jag fick något litet uppvaknade i och med en utmattningsdepression att jag var medberoende och behövde göra någonting åt det för jag ville framförallt inte föra över det på mina barn. Klassiskt medberoende att tänka på andra före mig själv, vilket var bra i mitt fall för då fortsatte jag gå på mötena. Först senare förstod jag att jag skulle gå för min egen skull, och det blev det än mer intressant! 

Tack!

Vad är sanningen?

På frågan "Vad är sanningen? Ibland verkar den vara olika för olika personer. Ibland konkret, ibland ogreppbar." 

Ett svar kan vara "Vi följer det vi vet, så länge det inte blir en kostnad."

Det har jag funderat på i ett par veckor nu. Kostnad tänker jag kan vara emotionell, fysisk, eller relationer.

Konvent

Jag var på konvent igår i programmet. Jag har varit på en hel del konvent genom åren. I början var det en så omtumlande upplevelse att jag blev helt vimmelkantig av alla känslointryck och alla ärliga delningar. Lite samma sak igår, omtumlande men inte lika påtagligt emotionellt omtumlande. Vad det betor på vet jag inte. Kanske har jag tillfrisknat på de dryga tio åren jag varit med? I vilket fall var det som vanligt fantastiskt att få höra alla modiga och viktiga delningar. Varje möte var så kallade talarmöten som spelades in och kommer komma upp på ACA Sveriges Podcast så småningom. Jag set fram emot att få höra delningarna igen. Det fanns mycket konkreta delar som inspirerade mig i mitt fortsatta stegarbete. Jag fick lust att bara lämna konventet och bara åka hem för att skriva på mitt tolfte steg som jag "borde" vara klar med i fredags. Som tur är fick jag reda på att steggruppen jag är med i beslutade på senaste mötet att skjuta lite på delningarna kring det tolfte steget. Min högre makt kollar dig själv Tur ibland. ;) 

ACA Sveriges Podcast finner ni här - http://aca-sverige.org/podcast.xml

Psilocybin reduces psychological pain after social exclusion, study finds

Neuroscience News.
https://www.sciencedaily.com/releases/2016/04/160418161006.htm

--

​

-- 

Per Lundevall

PBT, Personal Brain Trainer

Grow Balance AB

Mobil: 076-883 56 12

Besöksadress: Artellerigatan 6

E-post: per.lundevall@growbalance.se 

www.growbalance.se

Beteende 1 och 2

Ang. beteende 1 och 2 på listan över våra beteenden; så märkte jag idag att dessa beteenden faktiskt har släppt en del. Jag satt och berättade mina planer om min nya verksamhet, om att jag håller på att starta en blogg, med en kvinna som jag tidigare hade kategoriserat som auktoritär. Jag kunde samtidigt som hon pratade tänka att hon är en person som tycker fakta är viktigt. Jag uppfattade henne som väldigt påläst. Tidigare i samma situation hade jag blivit rädd,inte reflekterat alls, utan bara varit till lags. Tyder på tillfrisknande! Tack! 

Vanlig fråga om kontroll av tankar och känslor och meditation

En vanlig missuppfattning jag mötet när jag är ute och pratar mindfulness och meditation är att många tror att man ska lära sig styra sina tankar. Det är i själva verket tvärt om. Vi ska släppa taget och bara betrakta tankarna om kommer. Att bara sitta vid sidan av och notera att det kommer tankar utan att döma eller analysera. Övar vi på det ett tag kommer vi uppleva, eller snarare bli mer medveten om glappet eller avståndet mellan oss själva och våra tankar och känslor. Blir vi medvetna om det kan vi uppfatta att vi inte Är våra tankar och känslor utan vi bara uppfattar känner dem. Min egen upplevelse är att jag hittar mig i ett inre lugnt glasrum och att det lugnet är oberoende av de tankar och känslor som far förbi utanför rummet. Vi kan inte välja våra tankar och känslor, enligt mig. Då skapas bara en inre kamp och stress i oss. Vi kan bara välja hur vi relaterar till dem. ÄR jag den här tanken eller känslan som dök upp nu? Kan jag se tanken eller känslan lite på håll, som om de var lite avlägsnade från mig? Gud, avlägsna mina dysfunktionella tankar så jag kan se dem på håll så jag slipper bli kidnappad av dem och då styras av dem. Att få ett "glapp" mellan mig själv och vad jag tänker och känner. Att hitta mig själv i floden av tankar och känslor, det är det som är att släppa taget enligt mig. 

Tack

Högmod går före fall och upp igen

Oj! Nu har jag flyt! Jag är i mitt ljus och talang! Jag brinner för det jag gör och det var så länge sedan. Jag går upp i det och känner att jag bränner på mina mödosamt insamlad energireserv. 

Jag har fått syn på, vad man kanske beskriver som "Högmod går före fall"? Efter att det gått bra för mig, det vill säga jag har visat mig själv med mina känslor, varit i mitt ljus, min talang, det vill säga när min vilja och Guds vilja är i harmoni. Men efteråt får jag en emotionell baksmälla. Det kommer från min uppväxt där jag inte fick vara mig själv. Inte odla min talang för jag fick inte känna, inte prata. Sorgligt men jag känner att bakom den sorgen finns kraften och förståelsen kring det här kan lyfta bort slöjan av förnekelse och oförstånd och visar hur det verkligen ser ut. Då kan jag använda stegen där också på det här nya lagret jag hittat i löken. Att känna och vara kvar i det och bara notera att det är en känsla utan att döma den. Jag noterar högmodet sedan noterar jag nedgången i humöret och känslorna till skuld driven av gammal skam och gör ingenting. Bara betraktar hur det känns i kroppen. Fokuserar på att känna hur det känns, och då utåtagerar jag inte i dysfunktionella beteenden längre. Jag är inte perfekt men det fungerar oftare och oftare och det vill jag dela med mig av så det befäst mer i min hjärna! Det fungerar! Tack vare min fina steggrupp i programmet och min Högre makt! 

Tack!

Hela inledningen...

Jag skrev en ny inledning till bloggen. Hela fick inte plats så ni kan läsa den i sin helhet här istället. Enjoy!
Välkommen till min blogg! Jag brukar skoja och säga; Gud! Ge mig tåla mod... nu! På samma sätt skulle jag ibland vilja ropa rätt ut; Gud, ge mig sinnesro... nu! Den här bloggen handlar just om min inre resa sökandes ro i sinnet. Allt började vid ett slitet bord på ett 12-stegsmöte 15 maj 2003. Jag tror nog att jag var lika slitet som bordet. Med tiden hittade jag fler bord och medlemmarna i 12-stegsrörelsen. Fantastiskt modiga människor och min Högre Kraft, som har hjälpt mig att få tillbaka mitt liv efter att ha vuxit upp i en dysfunktionell familj. 

Det är så läkande för mig att både få lyssna på era delningar få dela om mina känslor, erfarenheter styrka och hopp med er. Alla är vi på väg på våra resor genom tillfrisknandet. Resan har blivit så mycket roligare tillsammans med er! Inte skrämmande som innan, och faktiskt ganska trevligt med er  som reskamrater på Vägen! Så, välkommen till min blogg och gör som vanligt – ta till dig det du tycker om och låt resten vara! Än en gång; välkommen hit!

Såg något jag aldrig sett tidigare

Idag har det varit en okej dag. Jag tog det lugnt på morgonen för jag hetsade runt hela förra veckan. Jag är ju utbränd så jag mår inte bra av att göra för mycket. Sedan gick jag på möte och åt efteråt med en av mina sponseer. Jag gick sedan till min psykolog, P. Där fick jag för första gången se ett beteendemönster som jag inte tidigare har sett. 

 

Jag berättade att jag blev illa berörd och rädd när jag läst en artikel i tidningen. Jag vet väldigt mycket om ämnet artikeln handlade om och jag såg allvarliga brister i hur ett mycket viktigt ämne hanterades. Jag fick kontakt med min ilska med an jag läste artikeln. Jag skrev en debattartikel för att strukturera mina tankar. Jag skrev med stort engagemang och verkligen dedikerat i säkert en halvtimme. Det liksom byggdes upp ett tryck inom mig när jag skrivit om något som engagerade mig och som jag hade mycket kunskap om. Jag var i min styrka, min talang, mitt ljus. I zonen, kanske till och med i "flow".

 

När jag sedan kom ur zonen kände jag att ett tryck började skapas inom mig. Ett behov som snabbt blev ett tvång. Tvång att hitta en utväg, få pysa ut, reglera trycket där inne i mitt bröst någonstans inom mig. Jag jämförde sedan min text med en skribent i en av morgontidningarna i ämnet. Hans text var inte bara perfekt, utan även han. Jag kände att min text var dålig och även mina idéer jag uttryckt i den, och ja även jag kände mig dålig hela jag. Efter tio minuter hade trycket vuxit sig så starkt i mig att jag bara var tvungen att lätta på det. Jag föll till självsex och fick den avslappning jag sökte. Omedelbart efteråt kom tanken att jag då kunde välja. Välja om jag skulle slå på mig själv för vad jag gjort (konstigt för ingen har sagt att det är skamligt att onanera, tvärt om… var eller var det mer outtalat skamligt i min uppväxt?) eller så kunde jag bara njuta av att jag gett mig själv en njutning.

 

Tillsammans med P fick jag se att det här är ett mönster som jag upprepar gång på gång för det kommer från min barndom. När jag växte upp förstod säkert i redan liten ålder att jag inte fick visa mina känslor, att vara i och agera utifrån min inre styrka. För då…?

 

För då blev jag dömd. Nedtryckt, ner tillbaka till en plats där jag kunde bli kontrollerad. Nu idag ser jag hur jag ser till att upprepa mönstret från barndomen och ger mig själv domen. Dömd för det inte är okej att vara i mina känslor och inre styrkor och agera utifrån dem.

 

Efter den här insikten frågade P om vad jag kände. Jag kände mig sorgsen och sedan rent ut ledsen när jag tänkte på hur det nog var i min barndom. Jag kände mig som en femåring som grät. Jag såg ett barn, inte helt olik min egen son, som utspilld i en liten blöt pöl på golvet. Jag önskade att det hade funnits någon som såg mig och mina känslor, precis som det var. Sorg. Om min mor och far ändå inte hade gjort sitt yttersta för att distrahera, manipulera bort tårarna, känslorna som gjorde att de fick ångest, eller vad de nu kände som drev dem att inte stanna och se, och acceptera, låta vara. Inte skynda sig att fixa så att allt blev bra igen. "Upp och hoppa, titta där!, vill du ha något [socker/sött bröd ]?!" Släcka den rasande och farliga elden som uttryckta känslor var i min familj.

 

Jag fick sedan hjälp av P att kliva in i mitt vuxna jag och ta upp mitt inre barn från golvet och sätta det i min famn. Jag såg för min inre blick hur jag lyfte upp den ledsna trasan till pojke från golvet och satt honom i mitt knä. Nära, nära i min famn. P bad mig fråga vad mitt inre barn ville ha. Jag kände efter och fick till mig "Ingenting, bara sitta, [och tanka trygghet] bara vara med pappa". P sa då "Man märker att du inte fått göra det här när du var liten. Vad fint att du kan ge det till dig själv och din son nu idag. Bara låta honom hoppa upp och vara och i sin egen takt gå ut i livet igen när han fått trygghet en stund. Det märks verkligen att du är kärleksfull far till din son."

Sammanfattningsvis är det tydligen så att när jag känner mina känslor och allra helst när jag är i dem och agerar utifrån dem, kommer känslan att jag inte gör/är okej. Det skapar ett inre tryck/stress? inom mig som jag behöver hantera/agera ut på något sätt för att få lugn igen.

Det bästa jag kan göra är att be om att få vara medvetet närvarande i det här så att jag kan be om att få det här beteendet avlägsnat.

På ett sätt är jag ledsen för vad som var, men samtidigt glad och tacksam för P har ju rätt. Jag är mycket mer medveten om det här än mina föräldrar, tack vare 12-stegsprogrammet.

Tack!

10e steget

När jag vandrar parallellt med Guds Väg, dennes vilja får jag harmoni och sinnesro i mitt liv. När jag gör fel avvikelser jag från Guds Väg. Min högre kraft hindrar mig inte. Det stora med tionde steget är att jag själv kan ta mig tillbaka till en vandring parallellt och i harmoni med Guds vilja med mig. Jag har verktyget i det tionde steget att själv inventera, upptäcka felen, erkänna dem, gottgöra mig själv eller andra omedelbart och sedan söka Guds vägledning tillbaka till en harmoniskt liv.

Vill också tacka alla ni som läser bloggen! Ni är ett tiotal stycken nu. Kul! 

Happiness Strategies of Emotionally Intelligent People

Intressant - det finns alltså ett strukturerat sätt att bli bättre på att bry sig mer om sina nära och kära. Som att gå till gymmet och träna sin empatimuskel. Genom att mentalt önska andra människor välgång och lycka, ja det som jag själv vill ha, kan jag undan för undan bli mer empatisk och mer lycklig. 

"When the Dalai Lama and I were working together, he talked about methods to expand that circle of caring and concern to include people we know but don't yet have those intimate feelings for. There are systematic ways to do this, such as a daily practice of wishing well-being—safety, health, happiness, ease in life—for ourselves, then for our friends and family, then for people we know and then for strangers. As Davidson's research at the University of Wisconsin also found, when people concentrate on wishing others well, they enhance the activity of their brains' circuits for happiness. Compassion doesn't just make us better people—it makes us feel good. 

Read more: http://www.oprah.com/inspiration/Happiness-Strategies-of-Emotionally-Intelligent-People#ixzz43FLYAw6t

Read more: http://www.oprah.com/inspiration/Happiness-Strategies-of-Emotionally-Intelligent-People#ixzz43FLYBXT1

http://www.oprah.com/inspiration/Happiness-Strategies-of-Emotionally-Intelligent-People

Uppfattningen om vår identitet tynger

Ekot från uppväxten

Att känna är inte fel. Även om jag känner det så förtvivlat mycket nu. Det är tillfrisknande. Det finns inget tillfrisknande utan känslor. Jag är ovan att känna känslor. Därför blir jag rädd och tror att jag är fel. Det var ju det jag fick berättat för mig när jag växte upp! Dödandet av mig själv är ekot av mina föräldrars attityder kring känslor. "Känner du känslor och allra helst när du uttrycker dem, oroar du dina vårdnadshavare och med det den enda trygghet du har", ekar det. Men, det är ju inte sant längre! Här. Nu. Jag är vuxen nu. Skillnaden är att jag är en annan människa nu. Vuxen. Jag har verktyg för jag har programmet med gemenskap på Möten, Steg, Traditioner och tusentals med timmar av tillfrisknande i mina bröder och systrar som går samma väg som jag. I Sverige. I världen. Tack och kram! Godnatt! 🙏🏼🌍 😴

Varför släppa taget

Kontroll separerar mig från mig själv min kropp gemenskap med andra och min andliga kraft. Därför är det så bra för mig att släppa taget. Jag blir mjukare i sinnet kroppen och själen. Det sprider sig som ringar på vattnet från relationen till mig själv till relationerna till andra och öppnar upp så jag kan ta emot gemenskapen med min Större Kraft.

Expansion

I takt med att mitt sinne mjuknar.
I takt med min vilja att ha rätt falnar

Öppenhet träder in i mitt liv
Nyfikenhet
Nyfikenheten på inspiration och kreativitet
I takt med att jag lägger ner hotet mot mig själv
Lägga ner
Lägga ner
Lägga ner pistolen mot mitt hjärta

Öppnar mig till inspiration kreativitet lycka kärlek ödmjukhet

Expansion

Villighet att släppa krokastineringen

Sitter på café och prokastinerar. Jag ser det. Det är okej. Jag är bra ändå. Oavsett vad jag inte gör är jag värdefull och värd att älskas och att få älska. Hjälp mig bli villig att släppa taget om törsten efter kontroll. Kram till alla oroliga själar där ute. Vi är fler. Tack

Får inte

Intressant hur mycket jag inte får göra.  Inte får göra enligt mitt huvud. Jag får inte vila. Jag får inte vara kraftlös eller ens låg i energi. Jag får inte inte göra nytta. Högre kraft som är större än jag, hjälp mig att bli villig att släppa taget om det och under tiden bara se och låta vara en del av mig. Tack

Stämning

Det kanske inte var vad de sa
Det kanske inte var vad de inte sa
Det kanske var känslan
Det kanske var känslan
Känslan jag växte upp i

Det kanske inte var vad de sa
Det kanske inte var det de inte sa
Det kanske kanske var stämningen
Det kanske var stämningen
Stämningen jag växte upp i

Procrastinering

Om det ens heter procrastinering, i alla fall att skjuta upp saker är ett karaktärsfel som jag har. Jag är inte fel utan jag har ett beteende som gör att jag skjuter upp saker. Ett beteende jag klarar mig utan. Klassikern för mig att jag går till möten för sent. Det skapar stress spänningar i mig. Just i detta nu när jag skriver. Därför skriver jag detta för att få ur mig hur det känns. Jag är forserad,oj nu släppte det lite. Ok, måste sluta. Tack.

Det handlar om människor

Det handlar om människor. Kreativa, tänkande och livsglada människor. De som trivs med vad de gör och gör vad de trivs med. Då händer det saker. Saker blir gjorda. När man är i linje med något, flödet, energin bortom alla hinder. Att släppa taget. Det bara fungerar, flyter på expanderar utan gräns. I balans och fokus.

Frivilliga bidrag eller dana

Det här med vad jag ska lägga i hatten på 12-stegsmöten. Jag har gått många år och har funderat på hur jag ska tänka kring de frivilliga bidragen som ska täcka kaffe te hyra för mötena? Jag har reflekterat många gånger och på många olika sätt genom åren. Ibland har jag tänkt att jag haft lite pengar och då har jag inte lagt något alls. Ibland har jag känt en så sådan tacksamhet att mötena finns så jag har varit väldigt generös. Ibland har jag jämfört med att vad det skulle kosta att gå till en psykolog, vilket ger en högre summa än jag brukar lägga i hatten.

Jag blev inspirerad av den här artikeln som tar upp just detta med att ge frivilliga gåvor men med ett annat ord; dana som praktiseras i den buddhistiska traditionen.

http://imcw.org/Resources/Article-Detail/ArticleType/ArticleView/ArticleID/72

Känner

Tack för att jag känner. Känner det jag känner. Tack för att jag får känna. tack för at jag tillåter mig själv känna, trots att det gör ont.

När smärtan kommer

När smärtan kommer vill jag se vad jag kan lära mig av den. Ge mig villigheten att inte söka det jag vill, utan be om det jag mår bra av.

Teachin av Tara Brach

Trillade över den här fantastiskt lärorika podavsnitt med Tara Brach. Mycket visdom. Jag lyssnar igen och igen.

 http://tarabrach.libsyn.com/part-1-three-blessings-on-the-journey-0
tarabrach.com

Vi skapar oro

Det här är ingen politisk blogg men jag fick en fråga till mig. Vad vill egentligen Socialdemokraterna? Så jag gick in på deras hemsida och fastnade på den första formuleringen.

"[den socialdemokratiska] Politiken måste alltid blicka framåt. Den måste alltid handla om framtiden, om det samhälle vi vill skapa imorgon, inte om det vi redan har byggt."

Ok då förstår jag lite mer. När jag relaterar till mig själv en stund. När jag fokuserar på framtiden blir jag orolig och rädd. Jag får en känsla av total kontroll, eftersom jag då säger att jag kan påverka framtiden. Hela framtiden. Det kan jag ju inte.

Om jag istället också, förutom att balanserat planera för framtiden med hjälp av vision, kanske drömmar, fokuserar på nuet. Vad kan jag göra med nuet för att fokusera och se klarare?

Jag vet inte men jag känner lukten av rädsla att misslyckas, vilket vi alla känner. Speciellt när vi bara ser in i framtiden.

Känner oro

Känner oro för vad jag gjort. Att jag inte levererat det som förväntas.

Är man god om man gör gott?

Jag fick en intressant fråga av en släkting när vi var på släktkalas idag. Frågan "Är man en god människa om man gör goda handlingar?" Släktingen tyckte det, tror jag, men jag tvekade och tyckte frågan var svår att svar på stående fot med plockmat och i händerna och stimmande barn kring knäna.

Jag tänker att om man gör gott för andra men försummar sig själv eller man gör gott för att vinna på det själv, på ett självcentrerat sätt, är man ingen god människa. Det är när man ger före att få och att förlåta före att söka förlåtelse man är en god människa. Man behöver göra gott för sig själv och andra.

 

Tror jag. Tack.

Bara gör

En klok vän till mig berättade om vikten att vara uthållig. Det är bara genom att göra det jag tror på varje dag, en dag i taget, som jag blir bra på något. Samma sak skrev Thich Nhat Hanh. "Meditera envetet över dina mentala kvaliteter, dina föreställningar, din kropp, ditt sinne och din närvaro". Malcolm Gladwell, som skriver på samma tema om tiotusentimmarsregeln. Vi behöver ge oss tid och vi gör det genom att släppa vår inställning om omedelbara resultat, och även långsiktiga resultat. Om vi tänker på framtida resultat kommer vi ha svårare att vara i nuet. Nuet är det enda vi har att jobba med för att skapa förändring. Vi stöter på tristess, och skapar oss undanflykter. Om vi är medvetna om det och medvetna om vikten av att inte sluta, gör vi oss själva en stor gåva. Bara gör.

Obalans

Jag har insett att mycket av min dysfunktion är obalans. Obalans i mina karaktärsdrag.

Fienden

Fienden är inte utanför, den finns i oss.

Vad det handlar om

Det är känna vi ska. Allt annat blir vi sjuka av. Vi blir oroliga och rädda när vi känner våra känslor för vi är inte vana att känna. "Vi kommer inte lindra din smärta, vi kommer hjälpa dig igenom den." läser vi på våra möten. Det är det det hela handlar om. Tillsammans kan vi gå igenom och integrera våra känslor som en del av oss själva. Det är då vi blir hela igen. Vara vårt riktiga jag.

Vår djupaste rädsla

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss;
vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, talangfull, underbar?

Vem ska jag inte vara?
Du är Guds barn.

Att låtsas vara liten hjälper inte världen.
Det finns ingenting upplyst i
att gömma din storhet,
för att andra människor
inte ska känna sig osäkra.

Vi föds för att visa
den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Det finns inte bara i några av oss, utan i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus stråla,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelsen att göra detsamma.

När vi befrias från vår egen rädsla,
befriar vår närvaro automatiskt andra.

--Marianne Wiliamson

Be om att få mina karaktärsdag avlägsnade

Jag känner igen kampen den lilla krigaren utkämpar i den här dikten i serieformat. Den handlar för mig om kampen mot det som Lars Norén kallar "sina dämoner". Just nu jobbar jag på att be om att bli villig att låta min högre Kraft att ta mina karaktärsfel, de masker som min demon klär sig i.

Ny Myndighet i raden

Tungt. Blev inskriven på Arbetsförmedlingen idag. Steril miljö i sobra färger som inte upprör någon men tilltalar heller igen. Minst en millimeter med bonmedel på de blanka linoliumgolven. Det kändes tungt och jobbigt att vara i kontakt med en myndighet till, även om handläggaren "Affe" från Iran gjorde det bästa för att det skulle var lugnt och ostressigt för mig. Vi pratade och han förklarade att han skulle skriva in mig och sedan ta ett beslut. Han knapprande på datorn och jag satt på en hård böjträstol bredvid. Tittade på det grå gränssnittet med hundra textfält. Kryptiska koder som flög in i sina rätt avmätta rutor. Som spelet Minesweaper på Windows 95-tiden. Lika bregripligt men lika obegripligt. Stämmer dina uppgifter? Frågade Affe plötsligt. Ja. Svarade jag. (varför skulle de inte stämma, de kommer direkt från Skatteverkets heliga huvuddatabas med masterdata, tänkte jag.) Jag fick en sjukkod. Tryckte undan känslan av att etiketteras som sjuk psykiskt handikappad. Affe var väldigt mån om att säga att ingen annan kommer att se den och att jag kan ta bort den när jag vill. (Hur ska jag komma ihåg det tänkte jag). Affe förklarade vidare att koden möjliggör för mig att ta del av.. hjälpmedel blah resurser program blah bla.. rullstol och rullator? Vad menade han? Jaja det blir säkert bra tänkte jag och sa att jag hade otroligt tillit till att de kan sitt jobb och blah... la mig platt, som jag alltid gör. Men jag känner att det är på ett annat sätt nu på något vis än när jag var i full fart in i väggen. Att jag tar hand om mig själv genom att öva tillit att det faktiskt kan gå bra också och inte lägga energi på att sprattla och slå inombords och odla brock i hjärnan av anspänning. Jag har kämpat så mycket genom åren, men nu när jag lägger ner garden och accepterar mitt öde, att jag sitter på ett ställe som säger att de vill hjälpa mig till ett arbete. Men ändå pågår kampen i mig. En del av hjärnan skriker "stick! Du blir hämmad kuvad, kvävd, stoppad i ett fack, en process och hjälpt till döds! Du är ju inte psykiskt funktionshindrad! Medan den andra delen av hjärnan säger "Oj! Vad bra att jag nu får hjälp! "Tunga åtgärder" låter bra när de säger det." Jag känner att det blir tydligt igen att jag inte mår bra. En jävla kod! Hur kan den göra så ont!? Jag är inte "Kod 61 - Psykiskt funktionshinder"!!! Jag är en människa som ni ska låta vara! Ge mig staschen och jag är ute härifrån! Men de gjorde inget fel i sin stora hotfullt vänliga dämpande systematiskt malande intetsägande sterila miljö i sobra färger som inte upprör någon men tilltalar ingen heller.

Varför brände du ut dig igen - trots dina verktyg?

Varför brände jag ut mig när jag har en massa verktyg. Tja, återhämtning är en färskvara. Precis som kondition faller man tillbaka i gamla hjulspår efter ett tag. Jag höll uppe med min träning, alltså jag slutade göra det man behöver för att tillfriskna: Gå på möten, ha en sponsor och faktiskt ringa den och jobba i stegen. Jag höll uppe under tre år. Sedan var det klippt igen. Jag rasade igenom. Jag höll inte mina verktyg skarpa när jag inte använde dem helt enkelt. 

Fjärde och femte steget i tre ord

Jag lyssnade på Radiolab - Words och de berättade om Shakespere. Han "uppfanna" många ord och fraser som vi tar för givet. Till exempel är han pappa till uttryck som "what is done is done" och "love is blind" och ord som "unreal" och "unaware". En fas jag fastnade för beskriver fjärde och femte steget i 12-stegsprogrammen med tre ord - "truth will out". Träffande!

 

Booing! Dagens boktips!

Är man det minsta intresserad av att lära sig mer om meditation och vilka effekter det ger enligt forskningen, rekommenderar jag den här boken. Full Catastrophe Living skriven av doktor Kabat-Zinn. Det är något av ett referensverk inom mindfullness.

Den där darrande känslan av förändring

Kom i kontakt med den där darrande känslan inom mig igen. Som en kall skiva som går igenom mig från axel till axel och ner genom mitten av kroppen längs dess krökning ner i sätet. Känslan känner jag igen som förändring och inte farlig, tvärt om. Den kommer när jag rör mig utanför den tillåtna zonen, boxen, comfort zone. Jag tänker att känslan är bra för den visar för mig att det sker förändring i mig. Jag är i processen att komma vidare mot, ja det vet jag inte. Jag mår i alla fall bättre att vara i kontakt med känslan och får mer tillgång till mig själv efteråt. Kontakt med min kreativitet, till min energi som varit så nedstängd i depressionen.

Hon rekommenderade mig att läsa Sidharta av Hesse när hon hörde mig prata om min resa. Jag är tveksam i det här läget. Den ger säkert identifikation, men jag är intresserad av min resa med de redskap som kommer till mig. Kommer säkert läsa den senare för den verkar spännande. Är i mitt 6 steg nu. Easy does it!

HALTS

Jag skrev tidigare om checklistan eller slagordet "HALT". Never get too hungry angry lonely or tierd. Jag fick till mig av min sponsor att det finns ett "S" på slutet också. "S" för serious. Det passar ju på mig. Jag har tagit det mesta på för stort allvar. Jag behöver mer lek och spontanitet i mitt liv. Tack för den insikten!

Att bryta med sina föräldrar

Pratade med en vän igår. Vi pratade om att bryta kontakten med våra föräldrar. Jag gjorde det 1999. Under tre månader pratade jag inte med min mor. Det som hände var att jag fick distans att ta ansvar att göra det som var bäst för mig, och senare inse att det inte är så lätt. Jag jobbade mest och stängde på så sätt av mina känslor. När vi senare tog upp kontakten igen bemötte hon mig på ett annat allvar. Hon mötte mig med mer respekt. Det kändes skönt att bli en individ på allvar, en vuxen.

Tacksam för verktygen i programmet

Vi körde lite mindfullness igår jag och min fru. Hon fick kontakt med en frustration mot mig. Vi delade lugnt och vuxet om det här. Det startade lite i mig. Bestörtning men och då nyfikenhet. Förstod att hon tänkte att det bara finns två alternativ. Antingen ändra på mig eller skilja oss. Jag kände att hon inte har det jag har. En insikt om att man inte kan ändra andra och om man inte känner maktlöshet inför det ger det mycket frustration och i förlängningen väldigt jobbiga konsekvenser. Om det skulle vara så att det bästa fanns två alternativ till handling, är det enda av de två som är möjligt är att vi skiljet oss. Eftersom hon inte står i makt att ändra mig. Jag la fram på ett sätt som hon tog till sig att det faktiskt finns ett tredje alternativt - att jobba med sig själv för att få kontakt med och hantera frustrationen hon känner mot mig. Tack för allt jag lärt mig i ACA och Alanon!

Impulskontroll

Jag skrev den 15 juni i år att jag tänkte att det körde ihop sig i huvudet när jag jobbade för jag gjorde så mycket på en gång och att det berodde på att jag inte kunde sätta gränser. Försöker på den linjen men kallar det mer brist på impulskontroll. Det får jag öva i min meditation varje morgon där jag lär min medvetna närvaro. Då blir jag medveten om vilka tankar som kommer och så låter jag den gå på ett snällt sätt.

Hur mår du?

Hur mår du?
Denna fråga hela tiden. Vissa menar den andra inte. Jag skulle vilja kunna säga till andra: Mår du? För är inte det det viktiga? Att man är i kontakt med sig själv att man kan känna att man mår. Sedan hur man mår är intressant. Men hur många mår, det vill säga är i kontakt med sina tankar sin kropp och sina känslor så att de kan ens svara på frågan. För att illustrera, har jag en vän som brukar säga när jag frågar hur han mår "Jo da, senast jag kände efter var det nog bra." Ett fint och ärligt svar. Han hade ju inte känt efter på ett tag, inte mått något speciellt på ett tag. Såhär avstängd gick jag omkring under 2012 till våren 2015. Jag slutade gå på mina självhjälpsmöten. Jag prioriterade helt enkelt bort dem. Jag hamnade i en utmattningsdepression. Med hjälp av sjukskrivning och en klok läkare Åsa Tunnelli och insikten tack vare en vän i programmet började jag gå på möten igen. ACA Lunchgruppen blev min väg upp ur det svarta. Idag får jag förfrågningar om att bli sponsor nästan varje vecka för andra ser att jag lever i programmet.

Tredje steget

Tredje steget innehåller det kraftfulla verktyget att släppa taget om det vi inte fungerar i våra liv.

Av egen erfarenhet vet jag att det är skönt att kunna gå vidare, att inte fastna. För att ta ett exempel var jag arg och senare bitter på att jag inte blev bjuden på en väns bröllop. Nu har jag genom tredje steget möjlighet att lämna över och gå vidare. Det finns med det är att jag slipper spilla för mig värdefull energi på att harma och känna ilska och kanske tom hat mot andra.

Tack för att ni läser!

Tack!

Om "Gud" i Steg 2

http://www.dickb.com/articles/AA-higher-power-Iceberg.shtml

Tredje steget

Jag jobbar just nu i steggrupp enligt ACAs 12 steg. Idag delade jag mitt tredje steg. Att lämna över till en kraft större än mig själv. Mycket utvecklande i både kropp sinne och andlighet.

Skillnad

Det är skillnad på att vara lyckad och att vara lycklig.

Jag fick inte känna känslor

När jag var liten fick jag inte känna mina känslor.

Det var nog min mamma som hade patent på det. När andra visade känslor kunde hon nog inte bära det.

Tionde steget..

Vissa människor är så fattiga...

Jag fick ett bra citat till mig ;

Grovt översatt :
"Vissa människor är så fattiga. Allt de har är pengar. "

Så sant, utan hälsa och tid kan vi inte njuta av vare sig livet eller våra pengar. Det har jag fått erfara flera gånger i livet när nära och kära varit svårt sjuka och gått bort.

Eller som Alicia Keys säger det
Not Even The King
http://open.spotify.com/track/55do1f4mkLfM314tQDlyfw

Bråkar med fästmön om ett par jag vill bjuda på bröllopet och hon inte. Hon tycker inte om dem för de har sårat mig så mycket genom att inte bjuda mig till deras bröllops-akt. Jag känner att jag nog har kommit över det hela nu och vill bjuda dem på vårt bröllop eftersom jag vill behålla relationen till dem och mitt gamla kompisgäng intakt, om det går. Känner mig så otroligt splittrad i detta. Jag vill bjuda dem för att jag förlåtit men. Hon kan inte förlåtit. I bakgrunden ligger nog min stora sorg efter min mamma som gjorde det att jag inte blev bjuden till deras bröllop så mycket större. Så stort att jag ältade detta under hela sommaren.

Allt på en gång blir ingenting

chili flakes, dijonsenap, honung, kycklingbuljong, mjölk, olivolja, olja, ris, salt, smör, ströbröd, svartpeppar, tomatpuré, torkad salvia, vetemjöl, vitlök, vitvinsvinäger

Nu blev det såhär igen. Jag ska göra flera saker samtidigt. "Multitaska", att göra allt på en gång helst fort också. Klippa klistra mellan program när jag jobbar. En stor anledning, tror jag, till att jag har gått in i väggen nu för andra gången är att jag har svårt att göra en sak i taget. Det är ett problem jag haft under hela mitt arbetsliv, om jag tänker efter. Nu när jag tänker på det så är det väl en oförmåga eller svaghet jag har, att jag har svårt att sätta gränser. Det är svårt för mig att sätta sunda funktionella gränser mot andra personer, men framförallt för mig själv. Att sätta gränser mot andra för att skydda mig själv är svårt men att sätta gränser för mig själv så att jag inte sviker eller skadar mig själv är svårare. Ett exempel, så att det blir klarare för mig själv och för er som kanske läser det här kan vara att min chef ringer och vill att jag ska jobba en lördag. Då kan jag välja att säga nej för jag har inte betalt att jobba lördagar, eller så kan jag agera självvådligt och säga ja och offra min lediga dag för mitt arbete, kanske för att jag är rädd för auktoriteter och tycker att det är obehagligt att säga nej. Om jag säger nej har jag tagit hand om mig själv genom att sätta upp en sund gräns. I det senare fallet sviker jag mig själv och offrar mig för, vaddå? Mitt jobb. Jobbet är viktigt ja, men hur viktigt är det. Går min hälsa och självkänsla inte före?
Att sätta gränser för mig själv är svårare för det är mer subtilt. I det här exemplet är jag själv både Min vilja (chefen) och jag själv. Exempel: Jag känner att jag vill göra. Det faller över mig och jag uppfattar det som inspiration och handlingskraft. Men det tar liksom stopp, jag blir paralyserad och det knyter sig i bröstet och jag får ångest. Varför är det såhär? Jag vet att det nog är effekterna av att ha vuxit upp under dysfunktionella familjeförhållanden.

Att ställa upp för mig själv genom att ta en sak i taget är svårt. Jag har erfarenhet av att de dagar jag mediterar en stund på morgonen så blir det här bättre och uppträder ibland inte alls.

Meditation för mig

Meditation för mig är att sätta mig en lugn stund varje dag och öva plast vara öppen för intryck från min kropp, känslor och vägledning från min Högre Kraft, så som jag uppfattar den.

Om jag gör det varje dag händer det positiva saker i mitt liv, ofelbart. Kanske svårt att förstå, det behöver upplevas.

Meditation på gång

Det är så roligt att höra att meditation är på gång och börjar bli trendigt, främst i USA, vilket betyder att det kommer komma hit. Mindfulness är försa vågen, men det kommer mer. Roligt för det är något jag praktiserar (och kan visa mig duktig inom) och har erfarnehet att göra vidare till andra i min och liknande situationer.

Service och rädslan att bli avvisad

Jag har delat att jag vill göra service i en kommitté i programmet. Jorden det för jag tror att jag har en vilja (eller är det en dyssig impuls? ibland s vårt att veta) att göra service på nationell nivå. Frågan till mig själv blir om jag nu drivs av att jag vill prestera nu? Det här är farligt för mig, eftersom prestation är en av de sätt jag kan använd för att fly från mina känslor. Hm... Får låta min Högre Kraft, så som jag uppfattar den, ge mig vägledning i det här också.

Även delat hur rädd jag är att bli avvisad av andra människor, speciellt personer som jag uppfattar som auktoritära,  men även andra människor om kring mig. Jag ser tydligare nu i stegarbetet att jag kompencerar rädslan med att isolera mig känslomässigt och därmed andligen. Helt enkelt göra mig mer oåtkomlig. Mer svåråtkomliga för att skydda mig från att bli sårad,  antagligen. Jag funderar på om jag på grund av rädslan att bli avvisad också blir avvisad av de omkring mig, eftersom jag inte fungerar på ett socialt emotionellt funktionellt sätt. Jag verkar jobba enligt devisen "bättre bli avvisad än att avvisas". På så sätt slår det in,  det som jag mest av allt fruktar; jag blir avvisad.

Det här gäller så väl privat som på jobbet,  men i olika stor utsträckning beroende på hur långt med mig själv jag kommit i de olika relationerna.
Tack!

Min fru fick nytt jobb idag. Jag känner mig så glad för hennes skull och det känns mer frid för mig i min sjukskrivning.

Känner att det blir mindre press på mig att tjäna pengar till familjen när hon får lite högre lön. Samtidigt känner jag skuld när jag tänker att jag skulle utnyttja situationen att detta fördelar av att hon jobbar och på så sätt gett mig mer utrymme att ta tid att komma underfund med vad jag vill göra nu när jag verkligen behöver tänka om efter att ha kört in i väggen.

Känner att jag kan tänka goda tänka att det här inte kommer vara för evigt och att det finns tid att jobba och tjäna pengar och tjäna familjen, om, jag som min egen kärleksfulle förälder tar hand om mig själv och låter mig själv läka.

Helt slut just nu. Det värker i hela kroppen. Det är svårt att uttrycka mitt behov att lägga mig att vila. Ringde en vän i programmet. Det kändes bättre att höra att hen kände igen. Jag hörde min kropp. Jag följde den.

Ohanterligt

Känner att den här dagen hittills varit ganska ohanterlig. Hemma med barnen idag eftersom det är planeringsdag på förskolan. För mig betyder det stresspåslag, irritation och kort stabil till ilska. Obalans är en annan bra beskrivning. Jag blir oproportionerligt arg på barnen. Vi steg upp lite senare och tog det för en gångs skull lugnt eftersom vi ju inte skulle iväg.

Efter ett tag, vid mellisdags började barnen bli oroliga. Det märktes att de är vana att snabbt på till förskolan efter de ätit. Nu drog de omkring, ja eller vi, som osaliga rastlösa andar i lägenheten. När de, som idag får ta det lite friare blir de, som jag, oroliga och rastlösa. Vi mår bra av rutiner. Speciellt nu när jag är utbränd.

Jag vet att det blir bättre om jag söker kontakt med min högre kraft, men det var svårt idag. Jag tänkte att, jaha det är ohanterligt jag ska lära mig idag. Jag gick och la mig sent igår för att fixa en besticklåda som fastnat. Jobbade på att få loss den kniv som lagt sig på snedden och måste lådan till kl 0030. Undrar varför jag har det kämpigt och inte känner mig stabil idag... hehe. Nu kan jag ser humorn.

Inte så mycket lyckanden som misslyckanden vi lär oss av enligt Bill

Our spiritual and emotional growth in A.A. does not depend so deeply upon success as it does upon our failures and setbacks. If you will bear this in mind, I think that your slip will have the effect of kicking you upstairs, instead of down,

— AS BILL SEES IT, p. 184

Det stämmer för mig. Jag gick regelbundet på möten och hade jobbat igenom alla stegen. Sedan höll jag mig från programmet av olika anledningar. Misslyades helt att leva mitt liv på egen hand. Det ser jag nu som en tillgång. En erfarenhet jag kan dela om. Dels för att påminna mig om att jag är maktlös och behöver andra och min högre makt, och även för andra i gemenskapen som funderar på att sluta gå på möten.

Känslan

Sedan igår känner jag mig stabil och har sinnesro. Det är frukten av mitt stegarbete som jag precis har inlett. Tryggheten i gruppen ger så mycket. Kärlek och tillit gör att jag vågar känna. Känslor är kärnan i programmet har jag börjat inse. Min uppväxt med neglekt av mina känslor och behov satte sina spår innan jag innan jag ens kunde tänka. Spåren sattes i själen och de ärren kan jag bara nå genom känslor. Jag jobbar i stegen och hopper mig öppen så gott jag kan och det går bra, tack vare att jag låter min Högre Kraft hjälpa mig.

Högt Kraft,  tack för att du är med mig på den här resan.
Tack för att jag får vila i dina händer.

Att välja att känna

Min sponsor sa något klokt idag. Att när jag väljer att känna, väljer jag bort  dyssfunktionella beteenden,som jag annars använder för att slippa känna efter.

Meditation som ger underverk

Igår var det en sån där dag där jag gick och har stress och kände att jag var tvåa på bollen hela dagen. Stress till barnens förskola lämna och sedan fortsatte bara stressen, fast jag inte har något jobb eller måsten just nu eftersom jag är sjukskriven. Men,  så igår kväll hittade jag min gamla bok "Minska din stress med meditation". Jag läste mina understrykningar om hur jag kan undvika stressen med att stanna upp och koncentrera mig på min andning. Jag bestämde mig. Jag s flex en lapp med texten "Kom ihåg: meditera" till mig själv och fäste den på köksbordet där jag äter min frukost. Det fungerade! När frun hage tagit barnen till dagis satte jag mig och Mediterade en bra stund och faktiskt kunde jag startade den här dagen på bästa möjliga sätt. Idag har energin flödat. Jag har inte stressat alls och ändå har jag hunnit med allt jag hade hoppats på och dessutom hunnit sätta mig på biblioteket och jobba med stegen. Jag lämnar över, skrivet en lapp och hoppas att jag kan få förstånd att meditera även imorgon. Tack och god natt!

Jag är hård mot mig själv just nu.

ComLine Adult Children of Alcoholics' Newsletter

Såg att ACA kommer komma igång med nyhetsbrevet ComLine igen. Visste inte att de hade något sådant. Det kommer komma i juli nästa gång. Kul!

http://www.adultchildren.org/comline

Ärlighet varar längst... eller?

Jag har ett litet dilemma för mig själv just nu. Jag behöver,  från inrådan från sakkunniga från facket hålla flera dörrar öppna när det gäller min kommande arbetsträning. Delade senare om det med min sponsor. För mig som vuxet barn och uppvuxen i en emitionellt dysdfunktionell familj, har det alltid varit viktigt att göra rätt. Att vara klanderfri. Det beteendet kanske inte gagnar mig nu som vuxen alltid. Det är bra med god moral, men vem tackar mig om jag går miste om en massa pengar?

Jag inser nu att jag försökt att alltid göra rätt för att jag varit rädd. Det har varit viktigt att vara perfekt. Även om jag aldrig känt mig eller varit perfekt, har jag sökt efter att göra rätt för att VARA rätt. Jag har trott att om jag gör fel så ÄR jag fel. Idag inser jag det intellektuellt. - Jag ÄR inte fel om jag GÖR fel. På så sätt kan jag, för min egen skull nu se till att det blir bäst för mig genom att inte spela med öppna kort, och optimera chansen till att bli utköp från min arbetsplats.

Egen ponsor!

Fick tips om en kille som sponsrar andra och jag vågade till slut fråga om han kunde tänka sig att sponsra mig i ACA-programmet. Han sa ja idag! Så skönt att jag fått tag i en som vill sponsra mig i tillfrisknandet. Jag var inte varken nervös eller rädd att han skulle tacka nej för jag kände tillit att det skulle gå som det skulle när jag frågade. Skönt ändå nu efteråt. Nu har jag verktygen jag behöver. Nu har jag villighet att börja jobba!

6 dagar

Vad gör 6 dagar av isolering med mig som vuxet barn?

Jag har varit på landet med mina barn och deras morfar på landet i 6 dagar. Regn och ingen kontakt med någon annan person i programmet som arbetar med sig själv.

Det händer saker mef mig. Jag får en distans från min högre Kraft och mig själv. Känner inte längre mina känslor lika tydligt. Svårare att sätta gränser för mig själv. Köpte en påse med naturgodis och satte i mig. Glömde plånboken är jag skulle handla. Blev sur och vresig, oresonlig. Mitt kärleksfulla jag visade sig inte.

Jaha. Vad för jag åt det då?

Jag är bra

Fick till mig att affirmation av mig själv faktiskt fungerar och att jag behöver det.

Jag är en värdefull man som är värd att älskas och att älska, precis sådan jag är.
Jag är bra.
Jag duger precis som jag är.

Tack

Andra vuxna barn som stör min sinnesro

Jag har märkt att andra vuxna barn kan störa min sinnesro. Eller rättare jag tillåter dem göra det. Det är för mig svårare att hålla en sund distans till vuxna barn än andra. Jag kan nog inte utveckla det mer nu men jag tror säkert att jag får tillfälle att utforska det mer. Tack.

Ambitioner och löften med den här bloggen

Jag känner att jag vill ha ambitioner med den här bloggen. Jag känner att jag är rädd för att göra några utfästelser och lova saker som jag inte kan hålla. Lova att jag ska uppdatera varje dag eller ens varje vecka.

Det är ska i att jag inser att jag faktiskt får bestämma själv.

Eftersom jag är vuxet barn och uppvuxen i en dysfunktionell familj har jag som många andra tagit på mig för mycket ansvar. Fel ansvar. Tagit hand om andras beteenden och känslor istället för att se på mina egna. Det har mattat ut mig. Tack.

Beteende - Att skjuta upp saker så jag får stressa

I just detta nu känner jag att jag gör något annat än det jag ska. Intressant, varför gör jag det? För att då må dåligt? För att få stressa? Ja, årtal i stress. Då behöver jag ju något att stressa upp mig för. Skjuta upp saker till sista sekunden är ju ett beprövat sätt att stressa på. På så sätt kan jag mäta min stress så att den fortsätter att påverka mitt liv.

Vad kan jag göra åt det? Be sinnesrobönen och erkänna att jag är maktlös inför det här beteendet som jag fått med mig från min uppväxt. Vända mig till min Kraften som är större än jag och be om att få lämna över hela mitt lov och min vilja i händerna på denna större kraft.

Avbrutna isoleringstendenser

Faktiskt mådde jag inte så bra idag jag, trots att det var fint väder och jag var på landet med familjen. Jag vet ju att det inte spelar så storbolag vilket väder det är. Jag kan ju må olika oavsett väder.

Var på landet men ville mest gå undan och vara själv än att vara med övriga familjen. Jag kom faktiskt inte ens att tänka på att ringa någon utanför mitt huvud, trots att jag vet att det är bra för att bryta min självupptagna känslomässiga isolering. Först när jag fått ett mess från en vän kom jag på det, att ringa och bara säga hur det känns, rätt av.

Rensade ut en massa böcker och hittade en massa litteratur från mitt gamla program, som jag inte kollat i på 7 år typ och en hel trave med självhjälpsböcker, såklart. Minns hur förvirrad och sökande jag var. Känns hoppfullt att snart få börja med stegen eftersom jag vet att det fungerar för mig. Längtar efter möte imorgon. Sov gott. Med kärlek i programmet.

Efteråt

Det var alldeles underbart att få läsa upp alla svåra saker jag nog alltid har velat säga till min mamma. Jag kände att det verkligen hände saker i kroppen. Jag grät och snorade men försöke och lyckades läsa igenom det jag ville få sagt, det jag så gärna ville uttrycka och få ur mig.

Nu efteråt känner jag mig friare och gladare, mer öppen mot andra. Nästan lite sprallig. Och det ska ni veta, jag har inte identifierat mig själv som en sprallig person!

Brev till min mor

Idag ska jag läsa upp brevet till min mamma som jag skrivit. Det gör jag för att bearbeta min sorg efter henne. Hon gick bort i cancer den 25 maj 2005. Hon var då 57 år.

Jag har märkt att hon påverkar mig fortfarande på ett negativt sätt. Trots att det snart är tio år sedan hon lämnade oss. Det är saker som jag inte hann säga henne. Jobbiga saker som hur jag inte fick lära mig att känslor är okej. Att hon blev så otroligt arg och jag kände mig överkörd av henne hela mitt liv.

Det är jobbigt att inse att mina beteenden än idag påverkas av min uppväxt med henne. Att jag har blivit prestationsberoende och att jag alltid vill tillfredsställa andras behov före mina egna.

Det ska bli skönt och jag ser fram emot att läsa upp brevet för en god vän. Jag tror att jag på så sätt kan lämna över de saker som inte blev sagda och ut klarade i mammas och min relation.

Nu, på väg till min vän som jag ska läsa upp brevet för, känner jag mig stressad, lite orolig men har ändå tillförsikt och tron att det här kommer ge mig möjlighet att bli mer fri från de ofullbordade band jag har till henne.

Jag har inte vetat vag jag ska göra.

Vad är EGENTLIGEN viktigt?

Jag läste en mycket intressant artikel om en sjuksköterska, Bronnie Ware, i Australien som arbetat nära människor i i deras slutskede av livet. Hon har sammanställt frågat dem vad de ångrar mest och sammanställt en  lista över vad människor ångrar mest. Jag tänkte när jag läst artikeln att den här listan är ju jättebra att titta på då och då i vardagen, så att jag prioriterar rätt här, idag, nu! Jag har ju fortfarande chansen att påverka mitt liv!

Det ångrar vi människor

1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.

– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.

2. Inte jobbat så hårt.

– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

3. Vågat säga ifrån.

– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.

4. Haft bättre kontakt med vännerna.

– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog.

5. Tillåtit sig själva att vara gladare.

– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.

Källa: The Guardian

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14312905.ab

Be om hjälp - det kan gå bra också

Episoden jag kommer berätta om hände för ungefär ett år sedan. Det var efter en tung period i mitt liv. Badrumsrenovering efter att ha processa med vårt försäkringsbolag och inte kunnat duscha hemma på sju månader, min far blev allvarligt sjuk och vår dotter sov inte på nätterna på ett och ett halvt år.

Vid den här tiden var jag nästan helt knäckt. Jag klarade att gå till jobbet men jag var inte mig själv. Jag var livrädd att misslyckas. När jag hade varit uppkäftig och arg på ett styrgruppsmöte för mitt projekt kände jag att jag hade tappat kontrollen och behövde hjälp.

Med stöd från min fru ringde jag min chef och sa i princip som det var att jag behövde prata med en psykolog. Det gick bra. Chefen förstod och godkände tio samtal med en KBT-psykolog.

Det andra jag var tvungen att göra var att prata med min chef hos kunden jag jobbade för.

Jag berättade övergripande hur läget var och att om de tyckte jag betedde mig konstigt så skulle de förstå varför.

Nu till poängen. När vi skulle avsluta berättade chefen att han sökte projektledare och undrade om jag ville söka tjänsten.

Eh, va? Var nog mitt svar. Jag hade aldrig föreställt mig att hans svar skulle bli det. Jag var ju livrädd att visa mig svag och kände mig rätt värdelös, minst sagt. Inte att han skulle vilja anställa mig!

Vad kan jag lära sig av detta? Be om hjälp är läskigt men kanske nödvändigt men också den enda väg framåt ock kan även vara den bästa vägen framåt. Han kanske såg friskheten och styrkan i att göra som jag att be om hjälp?

Tack.

Vardagslycka

Vardagslycka är att fixa något, som man en längre tid stört sig på. Tex att äntligen ta sig tid att rikta upp badrumsskåpsdörrar så de inte slår i varandra nä man öppnar och stänger dem.

#vardagslycka #sinnesro

Dysconnected

Vi ska ju vara så "connedted" och "stay connected" idag. Bra, och något för mig. Unplugged, som var på kring mitten 90-talet blir jag av att dricka. Tror att mitt intresse för att och suget att bli full har avtagit efter åren o ACA och Al-Anon.

Stabilare

Känner mig mer stabil nu efter ett par veckor med mindre press och mer programmet och professionell hjälp i mitt liv. Även om det professionella är väldigt sällan.

Tänker på att andas och vara mer i nuet. Känna kontakten med min högre kraft. Tillhörighet, tacksamhet.

Swag

Veckans ord: swag. Trend på twitter just nu. Slog upp vad det betydde på Urban dictionary (för övrigt en site med swag). Betyder [ytliga] uppfattningen om en person. Man kan göra saker för att stärka sin swag (to swag up) på olika sätt. Laga god mat, ha många vänner, fint jobb, bo fint och tjäna bra, är saker som stärker ens swag i Stockholm just nu. Kunna ta ur en älg snyggt kanske stärker ens swag i Norrland? Man kan tydligen sänka sin swag. Lite som jag gjort. Prata med vissa i min omgivning att jag inte mår 100 har inte tagits emot så väl. Lägga ner all energi i att stärka sin yta och swag är för mig inte det viktigaste... Snarare att stärka min swag / uppfattning om mig själv. Jag har viljan att swagga upp mig själv!

Vad ska och bör man planera?

Inne i en period nu. Nerverna är utanpå. Fladdrig och oberäknelig. Just nu har jag som "håll" i solarplexus, säkert psykosomatiskt. Känner mig fången känner att jag måste få andas, få egen tid, livet känns sönderplanerad. Ju mer pressat det blir svarar jag (och K) med att planera mer. Det funkar inget bra nu, känner att jag vill planera upp hur jag ska må.

Planering är nog kompensation för kontrollförlust.
Kontrollförlust -> planera bättre.
Jag vet att kontrollförlust möts med släppa taget.

Vi är smårbarnsfamilj. Vad kan man släppa taget om? Nej: Mat, jobba, dagishämtning-lämning. Ja: Planera upp fritiden som inte är sova, städa laga mat.

Sluta streta emot. När K planerar går det över styr. Hon känner att jag svajar, vi svajar, möter med planera mer. Var går gränsen? Vad ska/bör man planera? Vad ska man inte planera?... för att må bra?

Bad om hjälp

Bad om och fick hjälp. Tillbaka till min livsviktiga fysiska träning.

Hemska historier

Jag läste precis i Aftonbladet om en 31-åring som drunknade igår i Visby hamn. Hemskt. Läser just nu "Hunting Eichman" om hur israeliska Mosad fångade mannen som ansvarade för att minst 4 miljoner människor mördades i Nazisternas koncentrationsläger.

Det jag funderar över är varför jag känner mer sinnesro när jag läser om hemska saker som jag tar illa vid mig av? Från att känna den vanliga lite molande bakgrundsbrusande ångesten till att det släpper i bröstet. Det är som om jag kommer ur bubblan som isolerar mig från mina egna känslor. När jag läser så här gripande historier liksom bryter känslorna igenom och kan finnas och kännas.

Mamma bära

Jobbigt för mig som pappa att få höra "mamma bära" 2000 gånger på en dag när jag haft sonen själv. Känner mig otillräckligt trots att jag vet att det är en fas och att jag duger.

Frågor

Funderat en del om hur mycket andra faktorer påverkat mig i min uppväxt. Att jag är äldsta barnet. Hur påverkade det mitt sätt att vara mot mig själv och andra? Hur påverkade det mig i att lära mig sunda relationer till mina och andras känslor? Hur lärde jag mig att det var prestera jag skulle för att jag skulle få uppskattning och kärlek?

Hur påverkades jag av att min mamma var enda barnet? Hur påverkade det mig att hon ville ha rätt till varje pris och aldrig sa förlåt?