”Högre Kraft! Ge mig tålamod… helst nu!” Den här bloggen handlar om min resa mot sinnesro. Allt började 2003 när jag följde med på mitt första 12-stegsmöte – sliten lokal, slitna stolar, och jag själv ungefär lika nött som bordet jag satt vid. Gemenskapen gav mig ett språk för det jag burit. Flera år senare kom nästa pusselbit: en ADHD-diagnos, som gav förklaring istället för skuld. Resan fortsätter – med öppna ögon.
Leta i den här bloggen
lördag, mars 05, 2016
Ekot från uppväxten
Att känna är inte fel. Även om jag känner det så förtvivlat mycket nu. Det är tillfrisknande. Det finns inget tillfrisknande utan känslor. Jag är ovan att känna känslor. Därför blir jag rädd och tror att jag är fel. Det var ju det jag fick berättat för mig när jag växte upp! Dödandet av mig själv är ekot av mina föräldrars attityder kring känslor. "Känner du känslor och allra helst när du uttrycker dem, oroar du dina vårdnadshavare och med det den enda trygghet du har", ekar det. Men, det är ju inte sant längre! Här. Nu. Jag är vuxen nu. Skillnaden är att jag är en annan människa nu. Vuxen. Jag har verktyg för jag har programmet med gemenskap på Möten, Steg, Traditioner och tusentals med timmar av tillfrisknande i mina bröder och systrar som går samma väg som jag. I Sverige. I världen. Tack och kram! Godnatt! 🙏🏼🌍 😴  
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
 
 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar