Min förståelse har förändrats om mina föräldrar

Jag har uppdaterat sidan "Om mig". Tidigare hade jag texten nedan. Det slog mig att efter min diagnos har jag förstått och fått möjlighet att omvärderat min förståelse om varför mina föräldrar var som de var. Nu förstår jag att min pappa sannolikt hade ADD, precis som jag och min son. Min mamma hade nog ADHD för hon hade alltid energi att driva familj engagera sig i massor av andra saker. Med att förstå mina föräldrar mer känner jag att jag kan förlåta dem. Jag är övertygad om att de gjorde så gott de kunde med all den kärlek som jag faktiskt hela tiden kände från dem. Förutsättningarna att spegla mig i mina känslor var inte så goda bara. De var tvungna att kämpa md sina diagnoser. De gjorde så gott de kunde med de verktyg och kunskap de hade. Jag tänker ibland på hur det skulle varit för min pappa att få energi och fokus som jag nu får av min adhd-medicin. Mamma hade kanske kunnat vara lugnare och mer närvarande och accepterande?

Känner oro

Känner oro för vad jag gjort. Att jag inte levererat det som förväntas.

Tack Henrik Schyffert

Igår,när jag och L var på Henrik Schyfferts show på Cirkus "The 90's - ett försvarstal", började det gå upp för mig på riktigt att mitt liv verkligen började vackla. Det händer då och då att jag tar tillbaka makten och ödmjukheten klickar av. Kände ett väldigt högmod. Tänkte att det där var väl inget. Den där resan har väl jag också gjort. Inse att det man stod och trodde på inte alls är det som håller. Att braka rätt igenom det man trodde var en fast grund. Det jag trodde var jag. Att finna sig själv vara fejk. Högmodet igår kändes inte alls bra. När ett fullsatt Cirkus gav Schyffert stpende ovationer satt jag ner i min simpelhet och täkte "nu föder du ditt ego allt. Nu mår du va?". Men vad vet jag vad han känner och mår bra av. Det var en stor grej för honom när han började showen för 1,5 år sedan. Att göra upp med sitt eget förflutna, att ta med Killingänget som ett alibi för att göra showen. Jag vet inte men det kändes som det fanns ett större djup än vad han ville erkänna. Psykologiska reorier. Intressant, men det var nog verkligen som han sa, att han var tacksam att vi kom, så att han kunde tillfriskna ännu mer.

Senaste tiden har jag slarvat med mina möten, inte ringt sponsorn, etc. Det jag behöver för att må bra. Igår, den här gången i ordningen, råkade det vara Henrik som gick före och visade på den ödmjukhet jag förlorat. Tack.

Överlevnad i tillvaron

"Man är inte ansvarig för sina tankar. Det man däremot är ansvarig för är sina handlingar." Säger Fredrik Lindstöm sa i sitt sommarprogram. Är det så verkligen? Om tankarna slår mot en själv och man mår dåligt av dem? Är man inte ansvarig för det? Jo, det han menar är sannolikt att man inte är ansvarig för sina tankar inför andra. Men jag menar att man har inte bara ett ansvar inför andra utan lika mycket inför en själv.

Ta ett exempel. Jag sitter på ett långtråkigt möte på jobbet och leker med tanken att jag plötsligt skulle ställa mig upp och börja skrika en hel massa nedsättande saker om att min chef inte duger och att jag är en värdelös människa och chefoch en massa andra obehagligheter och lögner. Det är inget jag behöver stå till svars för när jag bara tänker det. Det är ju först om jag börjar gorma och förolämpa personen i fråga på riktigt som jag kan bli åtalad.

Men tänk om vi vänder på steken. Tänk dig att jag istället misslyckas med någonting och jag skäller ut mig själv och säger en hel massa nedsättande saker om att jag inte duger och lögner om att jag är värdelös som människa. Det händer, tro mig. Då kan jag inte bli åtalad för det eftersom jag inte är ansvarig inför andra med de tankarna. Men, är vi även ansvariga inför oss själva? Hur vi beter oss mot oss själva? Jag menar att det är sällan man ta upp detta. Hur beter vi egemtligen oss mot oss själva?

Bara att tala med en röststyrd dator som man dels måste sänka sig till samma dumma nivå som. Att tvinga sig själv att koncentrera sig väldigt mycket bara för att man inte kan se kroppsspråket hos den på andra sidan. Eller för att inte tala om hur mycket amn måste koncentrera sig och lägga energi på att lära sig alla komplexa program på jobbet, för att inte tala om att anpassa sig i organisationen så att man inte blir mobbad, utryst eller bara kan kapa åt sig några extrapoäng så att man kan få igenom sin vilja vid nästa inköp av bullar till fikat?

Hur mycket våld för vi egentligen på oss själva dagligdags, bara för att överleva?

Blandar ihop känslor

Kom precis från en företagspresentation. En av talarna pratade på väldigt bruten finlandsengelska. Jag känner mig nu helt slut för jag kände pinsamhetskänslor för att han var så dålig på engelska. Känns skönt att gå på möte och bli lite on track och kunna skilja på mina och andras känslor igen.

[Udaterat 2008-05-14]
Jag vet ju att det handlar om mitt medberoende som spökade. Det är helt ok, försöker jag intala mig. Även om jag har kännt den här känslan till leda har jag efter min tid i 12-stegsprogrammen lärt mig tankesättet som innebär att jag kan känna tacksamhet att jag idag ser detta och slipper bli omedvetet styrd och mås dåligt av känslor dom den här. Jag kan idag acceptera att jag känner såhär ibland och sedan förlåta mig själv och gå vidare och se att jag blivit en erfarenhet rikare.