Tungt. Blev inskriven på Arbetsförmedlingen idag. Steril miljö i sobra färger som inte upprör någon men tilltalar heller igen. Minst en millimeter med bonmedel på de blanka linoliumgolven. Det kändes tungt och jobbigt att vara i kontakt med en myndighet till, även om handläggaren "Affe" från Iran gjorde det bästa för att det skulle var lugnt och ostressigt för mig. Vi pratade och han förklarade att han skulle skriva in mig och sedan ta ett beslut. Han knapprande på datorn och jag satt på en hård böjträstol bredvid. Tittade på det grå gränssnittet med hundra textfält. Kryptiska koder som flög in i sina rätt avmätta rutor. Som spelet Minesweaper på Windows 95-tiden. Lika bregripligt men lika obegripligt. Stämmer dina uppgifter? Frågade Affe plötsligt. Ja. Svarade jag. (varför skulle de inte stämma, de kommer direkt från Skatteverkets heliga huvuddatabas med masterdata, tänkte jag.) Jag fick en sjukkod. Tryckte undan känslan av att etiketteras som sjuk psykiskt handikappad. Affe var väldigt mån om att säga att ingen annan kommer att se den och att jag kan ta bort den när jag vill. (Hur ska jag komma ihåg det tänkte jag). Affe förklarade vidare att koden möjliggör för mig att ta del av.. hjälpmedel blah resurser program blah bla.. rullstol och rullator? Vad menade han? Jaja det blir säkert bra tänkte jag och sa att jag hade otroligt tillit till att de kan sitt jobb och blah... la mig platt, som jag alltid gör. Men jag känner att det är på ett annat sätt nu på något vis än när jag var i full fart in i väggen. Att jag tar hand om mig själv genom att öva tillit att det faktiskt kan gå bra också och inte lägga energi på att sprattla och slå inombords och odla brock i hjärnan av anspänning. Jag har kämpat så mycket genom åren, men nu när jag lägger ner garden och accepterar mitt öde, att jag sitter på ett ställe som säger att de vill hjälpa mig till ett arbete. Men ändå pågår kampen i mig. En del av hjärnan skriker "stick! Du blir hämmad kuvad, kvävd, stoppad i ett fack, en process och hjälpt till döds! Du är ju inte psykiskt funktionshindrad! Medan den andra delen av hjärnan säger "Oj! Vad bra att jag nu får hjälp! "Tunga åtgärder" låter bra när de säger det." Jag känner att det blir tydligt igen att jag inte mår bra. En jävla kod! Hur kan den göra så ont!? Jag är inte "Kod 61 - Psykiskt funktionshinder"!!! Jag är en människa som ni ska låta vara! Ge mig staschen och jag är ute härifrån! Men de gjorde inget fel i sin stora hotfullt vänliga dämpande systematiskt malande intetsägande sterila miljö i sobra färger som inte upprör någon men tilltalar ingen heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar