Villighet att släppa krokastineringen

Sitter på café och prokastinerar. Jag ser det. Det är okej. Jag är bra ändå. Oavsett vad jag inte gör är jag värdefull och värd att älskas och att få älska. Hjälp mig bli villig att släppa taget om törsten efter kontroll. Kram till alla oroliga själar där ute. Vi är fler. Tack

Får inte

Intressant hur mycket jag inte får göra.  Inte får göra enligt mitt huvud. Jag får inte vila. Jag får inte vara kraftlös eller ens låg i energi. Jag får inte inte göra nytta. Högre kraft som är större än jag, hjälp mig att bli villig att släppa taget om det och under tiden bara se och låta vara en del av mig. Tack

Stämning

Det kanske inte var vad de sa
Det kanske inte var vad de inte sa
Det kanske var känslan
Det kanske var känslan
Känslan jag växte upp i

Det kanske inte var vad de sa
Det kanske inte var det de inte sa
Det kanske kanske var stämningen
Det kanske var stämningen
Stämningen jag växte upp i

Procrastinering

Om det ens heter procrastinering, i alla fall att skjuta upp saker är ett karaktärsfel som jag har. Jag är inte fel utan jag har ett beteende som gör att jag skjuter upp saker. Ett beteende jag klarar mig utan. Klassikern för mig att jag går till möten för sent. Det skapar stress spänningar i mig. Just i detta nu när jag skriver. Därför skriver jag detta för att få ur mig hur det känns. Jag är forserad,oj nu släppte det lite. Ok, måste sluta. Tack.

Det handlar om människor

Det handlar om människor. Kreativa, tänkande och livsglada människor. De som trivs med vad de gör och gör vad de trivs med. Då händer det saker. Saker blir gjorda. När man är i linje med något, flödet, energin bortom alla hinder. Att släppa taget. Det bara fungerar, flyter på expanderar utan gräns. I balans och fokus.

Frivilliga bidrag eller dana

Det här med vad jag ska lägga i hatten på 12-stegsmöten. Jag har gått många år och har funderat på hur jag ska tänka kring de frivilliga bidragen som ska täcka kaffe te hyra för mötena? Jag har reflekterat många gånger och på många olika sätt genom åren. Ibland har jag tänkt att jag haft lite pengar och då har jag inte lagt något alls. Ibland har jag känt en så sådan tacksamhet att mötena finns så jag har varit väldigt generös. Ibland har jag jämfört med att vad det skulle kosta att gå till en psykolog, vilket ger en högre summa än jag brukar lägga i hatten.

Jag blev inspirerad av den här artikeln som tar upp just detta med att ge frivilliga gåvor men med ett annat ord; dana som praktiseras i den buddhistiska traditionen.

http://imcw.org/Resources/Article-Detail/ArticleType/ArticleView/ArticleID/72

Känner

Tack för att jag känner. Känner det jag känner. Tack för att jag får känna. tack för at jag tillåter mig själv känna, trots att det gör ont.

När smärtan kommer

När smärtan kommer vill jag se vad jag kan lära mig av den. Ge mig villigheten att inte söka det jag vill, utan be om det jag mår bra av.

Teachin av Tara Brach

Trillade över den här fantastiskt lärorika podavsnitt med Tara Brach. Mycket visdom. Jag lyssnar igen och igen.

 http://tarabrach.libsyn.com/part-1-three-blessings-on-the-journey-0
tarabrach.com

Vi skapar oro

Det här är ingen politisk blogg men jag fick en fråga till mig. Vad vill egentligen Socialdemokraterna? Så jag gick in på deras hemsida och fastnade på den första formuleringen.

"[den socialdemokratiska] Politiken måste alltid blicka framåt. Den måste alltid handla om framtiden, om det samhälle vi vill skapa imorgon, inte om det vi redan har byggt."

Ok då förstår jag lite mer. När jag relaterar till mig själv en stund. När jag fokuserar på framtiden blir jag orolig och rädd. Jag får en känsla av total kontroll, eftersom jag då säger att jag kan påverka framtiden. Hela framtiden. Det kan jag ju inte.

Om jag istället också, förutom att balanserat planera för framtiden med hjälp av vision, kanske drömmar, fokuserar på nuet. Vad kan jag göra med nuet för att fokusera och se klarare?

Jag vet inte men jag känner lukten av rädsla att misslyckas, vilket vi alla känner. Speciellt när vi bara ser in i framtiden.

Känner oro

Känner oro för vad jag gjort. Att jag inte levererat det som förväntas.

Är man god om man gör gott?

Jag fick en intressant fråga av en släkting när vi var på släktkalas idag. Frågan "Är man en god människa om man gör goda handlingar?" Släktingen tyckte det, tror jag, men jag tvekade och tyckte frågan var svår att svar på stående fot med plockmat och i händerna och stimmande barn kring knäna.

Jag tänker att om man gör gott för andra men försummar sig själv eller man gör gott för att vinna på det själv, på ett självcentrerat sätt, är man ingen god människa. Det är när man ger före att få och att förlåta före att söka förlåtelse man är en god människa. Man behöver göra gott för sig själv och andra.

 

Tror jag. Tack.

Bara gör

En klok vän till mig berättade om vikten att vara uthållig. Det är bara genom att göra det jag tror på varje dag, en dag i taget, som jag blir bra på något. Samma sak skrev Thich Nhat Hanh. "Meditera envetet över dina mentala kvaliteter, dina föreställningar, din kropp, ditt sinne och din närvaro". Malcolm Gladwell, som skriver på samma tema om tiotusentimmarsregeln. Vi behöver ge oss tid och vi gör det genom att släppa vår inställning om omedelbara resultat, och även långsiktiga resultat. Om vi tänker på framtida resultat kommer vi ha svårare att vara i nuet. Nuet är det enda vi har att jobba med för att skapa förändring. Vi stöter på tristess, och skapar oss undanflykter. Om vi är medvetna om det och medvetna om vikten av att inte sluta, gör vi oss själva en stor gåva. Bara gör.

Obalans

Jag har insett att mycket av min dysfunktion är obalans. Obalans i mina karaktärsdrag.

Fienden

Fienden är inte utanför, den finns i oss.

Vad det handlar om

Det är känna vi ska. Allt annat blir vi sjuka av. Vi blir oroliga och rädda när vi känner våra känslor för vi är inte vana att känna. "Vi kommer inte lindra din smärta, vi kommer hjälpa dig igenom den." läser vi på våra möten. Det är det det hela handlar om. Tillsammans kan vi gå igenom och integrera våra känslor som en del av oss själva. Det är då vi blir hela igen. Vara vårt riktiga jag.

Vår djupaste rädsla

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss;
vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, talangfull, underbar?

Vem ska jag inte vara?
Du är Guds barn.

Att låtsas vara liten hjälper inte världen.
Det finns ingenting upplyst i
att gömma din storhet,
för att andra människor
inte ska känna sig osäkra.

Vi föds för att visa
den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Det finns inte bara i några av oss, utan i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus stråla,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelsen att göra detsamma.

När vi befrias från vår egen rädsla,
befriar vår närvaro automatiskt andra.

--Marianne Wiliamson

Be om att få mina karaktärsdag avlägsnade

Jag känner igen kampen den lilla krigaren utkämpar i den här dikten i serieformat. Den handlar för mig om kampen mot det som Lars Norén kallar "sina dämoner". Just nu jobbar jag på att be om att bli villig att låta min högre Kraft att ta mina karaktärsfel, de masker som min demon klär sig i.

Ny Myndighet i raden

Tungt. Blev inskriven på Arbetsförmedlingen idag. Steril miljö i sobra färger som inte upprör någon men tilltalar heller igen. Minst en millimeter med bonmedel på de blanka linoliumgolven. Det kändes tungt och jobbigt att vara i kontakt med en myndighet till, även om handläggaren "Affe" från Iran gjorde det bästa för att det skulle var lugnt och ostressigt för mig. Vi pratade och han förklarade att han skulle skriva in mig och sedan ta ett beslut. Han knapprande på datorn och jag satt på en hård böjträstol bredvid. Tittade på det grå gränssnittet med hundra textfält. Kryptiska koder som flög in i sina rätt avmätta rutor. Som spelet Minesweaper på Windows 95-tiden. Lika bregripligt men lika obegripligt. Stämmer dina uppgifter? Frågade Affe plötsligt. Ja. Svarade jag. (varför skulle de inte stämma, de kommer direkt från Skatteverkets heliga huvuddatabas med masterdata, tänkte jag.) Jag fick en sjukkod. Tryckte undan känslan av att etiketteras som sjuk psykiskt handikappad. Affe var väldigt mån om att säga att ingen annan kommer att se den och att jag kan ta bort den när jag vill. (Hur ska jag komma ihåg det tänkte jag). Affe förklarade vidare att koden möjliggör för mig att ta del av.. hjälpmedel blah resurser program blah bla.. rullstol och rullator? Vad menade han? Jaja det blir säkert bra tänkte jag och sa att jag hade otroligt tillit till att de kan sitt jobb och blah... la mig platt, som jag alltid gör. Men jag känner att det är på ett annat sätt nu på något vis än när jag var i full fart in i väggen. Att jag tar hand om mig själv genom att öva tillit att det faktiskt kan gå bra också och inte lägga energi på att sprattla och slå inombords och odla brock i hjärnan av anspänning. Jag har kämpat så mycket genom åren, men nu när jag lägger ner garden och accepterar mitt öde, att jag sitter på ett ställe som säger att de vill hjälpa mig till ett arbete. Men ändå pågår kampen i mig. En del av hjärnan skriker "stick! Du blir hämmad kuvad, kvävd, stoppad i ett fack, en process och hjälpt till döds! Du är ju inte psykiskt funktionshindrad! Medan den andra delen av hjärnan säger "Oj! Vad bra att jag nu får hjälp! "Tunga åtgärder" låter bra när de säger det." Jag känner att det blir tydligt igen att jag inte mår bra. En jävla kod! Hur kan den göra så ont!? Jag är inte "Kod 61 - Psykiskt funktionshinder"!!! Jag är en människa som ni ska låta vara! Ge mig staschen och jag är ute härifrån! Men de gjorde inget fel i sin stora hotfullt vänliga dämpande systematiskt malande intetsägande sterila miljö i sobra färger som inte upprör någon men tilltalar ingen heller.

Varför brände du ut dig igen - trots dina verktyg?

Varför brände jag ut mig när jag har en massa verktyg. Tja, återhämtning är en färskvara. Precis som kondition faller man tillbaka i gamla hjulspår efter ett tag. Jag höll uppe med min träning, alltså jag slutade göra det man behöver för att tillfriskna: Gå på möten, ha en sponsor och faktiskt ringa den och jobba i stegen. Jag höll uppe under tre år. Sedan var det klippt igen. Jag rasade igenom. Jag höll inte mina verktyg skarpa när jag inte använde dem helt enkelt.