Avbrutna isoleringstendenser

Faktiskt mådde jag inte så bra idag jag, trots att det var fint väder och jag var på landet med familjen. Jag vet ju att det inte spelar så storbolag vilket väder det är. Jag kan ju må olika oavsett väder.

Var på landet men ville mest gå undan och vara själv än att vara med övriga familjen. Jag kom faktiskt inte ens att tänka på att ringa någon utanför mitt huvud, trots att jag vet att det är bra för att bryta min självupptagna känslomässiga isolering. Först när jag fått ett mess från en vän kom jag på det, att ringa och bara säga hur det känns, rätt av.

Rensade ut en massa böcker och hittade en massa litteratur från mitt gamla program, som jag inte kollat i på 7 år typ och en hel trave med självhjälpsböcker, såklart. Minns hur förvirrad och sökande jag var. Känns hoppfullt att snart få börja med stegen eftersom jag vet att det fungerar för mig. Längtar efter möte imorgon. Sov gott. Med kärlek i programmet.

Efteråt

Det var alldeles underbart att få läsa upp alla svåra saker jag nog alltid har velat säga till min mamma. Jag kände att det verkligen hände saker i kroppen. Jag grät och snorade men försöke och lyckades läsa igenom det jag ville få sagt, det jag så gärna ville uttrycka och få ur mig.

Nu efteråt känner jag mig friare och gladare, mer öppen mot andra. Nästan lite sprallig. Och det ska ni veta, jag har inte identifierat mig själv som en sprallig person!

Brev till min mor

Idag ska jag läsa upp brevet till min mamma som jag skrivit. Det gör jag för att bearbeta min sorg efter henne. Hon gick bort i cancer den 25 maj 2005. Hon var då 57 år.

Jag har märkt att hon påverkar mig fortfarande på ett negativt sätt. Trots att det snart är tio år sedan hon lämnade oss. Det är saker som jag inte hann säga henne. Jobbiga saker som hur jag inte fick lära mig att känslor är okej. Att hon blev så otroligt arg och jag kände mig överkörd av henne hela mitt liv.

Det är jobbigt att inse att mina beteenden än idag påverkas av min uppväxt med henne. Att jag har blivit prestationsberoende och att jag alltid vill tillfredsställa andras behov före mina egna.

Det ska bli skönt och jag ser fram emot att läsa upp brevet för en god vän. Jag tror att jag på så sätt kan lämna över de saker som inte blev sagda och ut klarade i mammas och min relation.

Nu, på väg till min vän som jag ska läsa upp brevet för, känner jag mig stressad, lite orolig men har ändå tillförsikt och tron att det här kommer ge mig möjlighet att bli mer fri från de ofullbordade band jag har till henne.

Jag har inte vetat vag jag ska göra.

Vad är EGENTLIGEN viktigt?

Jag läste en mycket intressant artikel om en sjuksköterska, Bronnie Ware, i Australien som arbetat nära människor i i deras slutskede av livet. Hon har sammanställt frågat dem vad de ångrar mest och sammanställt en  lista över vad människor ångrar mest. Jag tänkte när jag läst artikeln att den här listan är ju jättebra att titta på då och då i vardagen, så att jag prioriterar rätt här, idag, nu! Jag har ju fortfarande chansen att påverka mitt liv!

Det ångrar vi människor

1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.

– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.

2. Inte jobbat så hårt.

– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

3. Vågat säga ifrån.

– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.

4. Haft bättre kontakt med vännerna.

– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog.

5. Tillåtit sig själva att vara gladare.

– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.

Källa: The Guardian

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14312905.ab

Be om hjälp - det kan gå bra också

Episoden jag kommer berätta om hände för ungefär ett år sedan. Det var efter en tung period i mitt liv. Badrumsrenovering efter att ha processa med vårt försäkringsbolag och inte kunnat duscha hemma på sju månader, min far blev allvarligt sjuk och vår dotter sov inte på nätterna på ett och ett halvt år.

Vid den här tiden var jag nästan helt knäckt. Jag klarade att gå till jobbet men jag var inte mig själv. Jag var livrädd att misslyckas. När jag hade varit uppkäftig och arg på ett styrgruppsmöte för mitt projekt kände jag att jag hade tappat kontrollen och behövde hjälp.

Med stöd från min fru ringde jag min chef och sa i princip som det var att jag behövde prata med en psykolog. Det gick bra. Chefen förstod och godkände tio samtal med en KBT-psykolog.

Det andra jag var tvungen att göra var att prata med min chef hos kunden jag jobbade för.

Jag berättade övergripande hur läget var och att om de tyckte jag betedde mig konstigt så skulle de förstå varför.

Nu till poängen. När vi skulle avsluta berättade chefen att han sökte projektledare och undrade om jag ville söka tjänsten.

Eh, va? Var nog mitt svar. Jag hade aldrig föreställt mig att hans svar skulle bli det. Jag var ju livrädd att visa mig svag och kände mig rätt värdelös, minst sagt. Inte att han skulle vilja anställa mig!

Vad kan jag lära sig av detta? Be om hjälp är läskigt men kanske nödvändigt men också den enda väg framåt ock kan även vara den bästa vägen framåt. Han kanske såg friskheten och styrkan i att göra som jag att be om hjälp?

Tack.

Vardagslycka

Vardagslycka är att fixa något, som man en längre tid stört sig på. Tex att äntligen ta sig tid att rikta upp badrumsskåpsdörrar så de inte slår i varandra nä man öppnar och stänger dem.

#vardagslycka #sinnesro

Dysconnected

Vi ska ju vara så "connedted" och "stay connected" idag. Bra, och något för mig. Unplugged, som var på kring mitten 90-talet blir jag av att dricka. Tror att mitt intresse för att och suget att bli full har avtagit efter åren o ACA och Al-Anon.

Stabilare

Känner mig mer stabil nu efter ett par veckor med mindre press och mer programmet och professionell hjälp i mitt liv. Även om det professionella är väldigt sällan.

Tänker på att andas och vara mer i nuet. Känna kontakten med min högre kraft. Tillhörighet, tacksamhet.

Swag

Veckans ord: swag. Trend på twitter just nu. Slog upp vad det betydde på Urban dictionary (för övrigt en site med swag). Betyder [ytliga] uppfattningen om en person. Man kan göra saker för att stärka sin swag (to swag up) på olika sätt. Laga god mat, ha många vänner, fint jobb, bo fint och tjäna bra, är saker som stärker ens swag i Stockholm just nu. Kunna ta ur en älg snyggt kanske stärker ens swag i Norrland? Man kan tydligen sänka sin swag. Lite som jag gjort. Prata med vissa i min omgivning att jag inte mår 100 har inte tagits emot så väl. Lägga ner all energi i att stärka sin yta och swag är för mig inte det viktigaste... Snarare att stärka min swag / uppfattning om mig själv. Jag har viljan att swagga upp mig själv!

Vad ska och bör man planera?

Inne i en period nu. Nerverna är utanpå. Fladdrig och oberäknelig. Just nu har jag som "håll" i solarplexus, säkert psykosomatiskt. Känner mig fången känner att jag måste få andas, få egen tid, livet känns sönderplanerad. Ju mer pressat det blir svarar jag (och K) med att planera mer. Det funkar inget bra nu, känner att jag vill planera upp hur jag ska må.

Planering är nog kompensation för kontrollförlust.
Kontrollförlust -> planera bättre.
Jag vet att kontrollförlust möts med släppa taget.

Vi är smårbarnsfamilj. Vad kan man släppa taget om? Nej: Mat, jobba, dagishämtning-lämning. Ja: Planera upp fritiden som inte är sova, städa laga mat.

Sluta streta emot. När K planerar går det över styr. Hon känner att jag svajar, vi svajar, möter med planera mer. Var går gränsen? Vad ska/bör man planera? Vad ska man inte planera?... för att må bra?

Bad om hjälp

Bad om och fick hjälp. Tillbaka till min livsviktiga fysiska träning.

Hemska historier

Jag läste precis i Aftonbladet om en 31-åring som drunknade igår i Visby hamn. Hemskt. Läser just nu "Hunting Eichman" om hur israeliska Mosad fångade mannen som ansvarade för att minst 4 miljoner människor mördades i Nazisternas koncentrationsläger.

Det jag funderar över är varför jag känner mer sinnesro när jag läser om hemska saker som jag tar illa vid mig av? Från att känna den vanliga lite molande bakgrundsbrusande ångesten till att det släpper i bröstet. Det är som om jag kommer ur bubblan som isolerar mig från mina egna känslor. När jag läser så här gripande historier liksom bryter känslorna igenom och kan finnas och kännas.

Mamma bära

Jobbigt för mig som pappa att få höra "mamma bära" 2000 gånger på en dag när jag haft sonen själv. Känner mig otillräckligt trots att jag vet att det är en fas och att jag duger.

Frågor

Funderat en del om hur mycket andra faktorer påverkat mig i min uppväxt. Att jag är äldsta barnet. Hur påverkade det mitt sätt att vara mot mig själv och andra? Hur påverkade det mig i att lära mig sunda relationer till mina och andras känslor? Hur lärde jag mig att det var prestera jag skulle för att jag skulle få uppskattning och kärlek?

Hur påverkades jag av att min mamma var enda barnet? Hur påverkade det mig att hon ville ha rätt till varje pris och aldrig sa förlåt?

Nere

Känner mig deppig. Ingen kommer att bjuda oss på jul- eller nyårsfest som vanligt. Det känns så himla motigt att känna att jag blir den som blir över och måste bjuda andra som blir över. Känner mig sjuk på något djupare plan. Energin räcker precis för att jobba laga mat, ta hand om sonen och sova. Förhållandet lider.

Ska jag bjuda mina "kompisar" på glögg hemma hos oss? Vågar jag det? Jag känner mig rädd art öppna upp och sedan bli ratad. De kanske tackar nej eller ja till glöggen och inte bjuder tillbaka...
Hmm...

Föräldrar, barn och Gud och mänskligheten

Barns beteende att ta på sig skulden för sina föräldrars
ickefunktionella beteenden gör de för att motsatsen, att deras
föräldrar inte skulle vara perfekta, skulle vara katastrofal. Ingen
trygghet skulle finnas för barnet. Lika med varför det finns ondska i
världen? Om det fanns en Gud; varför finns det då krig? Det måste vara
mänsklighetens fel eftersom Gud är felfri. Min Gud är då nog kanske
inte felfri, eftersom jag inte tror att det är mitt fel att jag är
dyssfunktionell.

Utom mig...

Frasen utom sig av... Är rätt intressant.

Tacksamhet idag

Jag är så tacksam för min lilla familj. Sonen på 1,5 och min blivande fru.

Intervju med Syd

Läste en äldre intervju med Syd, som skriver bloggen I'm just F.I.N.E.
om hans arbete i tillfrisknandet. Väldigt givande intervju där han
beskriver hans syn på tillfrisknande och bl.a. varför han bologgar om
sitt liv. Jag känner igen mig väldigt mycket i vad han beskriver tråts
att jag inte har eller har haft några aktiva alkoholister i min
omedelbara märhet och jag blev förvånad över att han är pensionär och
inte lika gammal som jag. Hela intervjun:
http://www.alltreatment.com/interviews/interview-with-al-anon-member
Syds blog: http://fine-anon.blogspot.com/

Stämmer?

Har jag obearbetad sorg över en förlorad barndom?