Ohanterligt

Känner att den här dagen hittills varit ganska ohanterlig. Hemma med barnen idag eftersom det är planeringsdag på förskolan. För mig betyder det stresspåslag, irritation och kort stabil till ilska. Obalans är en annan bra beskrivning. Jag blir oproportionerligt arg på barnen. Vi steg upp lite senare och tog det för en gångs skull lugnt eftersom vi ju inte skulle iväg.

Efter ett tag, vid mellisdags började barnen bli oroliga. Det märktes att de är vana att snabbt på till förskolan efter de ätit. Nu drog de omkring, ja eller vi, som osaliga rastlösa andar i lägenheten. När de, som idag får ta det lite friare blir de, som jag, oroliga och rastlösa. Vi mår bra av rutiner. Speciellt nu när jag är utbränd.

Jag vet att det blir bättre om jag söker kontakt med min högre kraft, men det var svårt idag. Jag tänkte att, jaha det är ohanterligt jag ska lära mig idag. Jag gick och la mig sent igår för att fixa en besticklåda som fastnat. Jobbade på att få loss den kniv som lagt sig på snedden och måste lådan till kl 0030. Undrar varför jag har det kämpigt och inte känner mig stabil idag... hehe. Nu kan jag ser humorn.

Inte så mycket lyckanden som misslyckanden vi lär oss av enligt Bill

Our spiritual and emotional growth in A.A. does not depend so deeply upon success as it does upon our failures and setbacks. If you will bear this in mind, I think that your slip will have the effect of kicking you upstairs, instead of down,

— AS BILL SEES IT, p. 184

Det stämmer för mig. Jag gick regelbundet på möten och hade jobbat igenom alla stegen. Sedan höll jag mig från programmet av olika anledningar. Misslyades helt att leva mitt liv på egen hand. Det ser jag nu som en tillgång. En erfarenhet jag kan dela om. Dels för att påminna mig om att jag är maktlös och behöver andra och min högre makt, och även för andra i gemenskapen som funderar på att sluta gå på möten.

Känslan

Sedan igår känner jag mig stabil och har sinnesro. Det är frukten av mitt stegarbete som jag precis har inlett. Tryggheten i gruppen ger så mycket. Kärlek och tillit gör att jag vågar känna. Känslor är kärnan i programmet har jag börjat inse. Min uppväxt med neglekt av mina känslor och behov satte sina spår innan jag innan jag ens kunde tänka. Spåren sattes i själen och de ärren kan jag bara nå genom känslor. Jag jobbar i stegen och hopper mig öppen så gott jag kan och det går bra, tack vare att jag låter min Högre Kraft hjälpa mig.

Högt Kraft,  tack för att du är med mig på den här resan.
Tack för att jag får vila i dina händer.

Att välja att känna

Min sponsor sa något klokt idag. Att när jag väljer att känna, väljer jag bort  dyssfunktionella beteenden,som jag annars använder för att slippa känna efter.

Meditation som ger underverk

Igår var det en sån där dag där jag gick och har stress och kände att jag var tvåa på bollen hela dagen. Stress till barnens förskola lämna och sedan fortsatte bara stressen, fast jag inte har något jobb eller måsten just nu eftersom jag är sjukskriven. Men,  så igår kväll hittade jag min gamla bok "Minska din stress med meditation". Jag läste mina understrykningar om hur jag kan undvika stressen med att stanna upp och koncentrera mig på min andning. Jag bestämde mig. Jag s flex en lapp med texten "Kom ihåg: meditera" till mig själv och fäste den på köksbordet där jag äter min frukost. Det fungerade! När frun hage tagit barnen till dagis satte jag mig och Mediterade en bra stund och faktiskt kunde jag startade den här dagen på bästa möjliga sätt. Idag har energin flödat. Jag har inte stressat alls och ändå har jag hunnit med allt jag hade hoppats på och dessutom hunnit sätta mig på biblioteket och jobba med stegen. Jag lämnar över, skrivet en lapp och hoppas att jag kan få förstånd att meditera även imorgon. Tack och god natt!

Jag är hård mot mig själv just nu.

ComLine Adult Children of Alcoholics' Newsletter

Såg att ACA kommer komma igång med nyhetsbrevet ComLine igen. Visste inte att de hade något sådant. Det kommer komma i juli nästa gång. Kul!

http://www.adultchildren.org/comline

Ärlighet varar längst... eller?

Jag har ett litet dilemma för mig själv just nu. Jag behöver,  från inrådan från sakkunniga från facket hålla flera dörrar öppna när det gäller min kommande arbetsträning. Delade senare om det med min sponsor. För mig som vuxet barn och uppvuxen i en emitionellt dysdfunktionell familj, har det alltid varit viktigt att göra rätt. Att vara klanderfri. Det beteendet kanske inte gagnar mig nu som vuxen alltid. Det är bra med god moral, men vem tackar mig om jag går miste om en massa pengar?

Jag inser nu att jag försökt att alltid göra rätt för att jag varit rädd. Det har varit viktigt att vara perfekt. Även om jag aldrig känt mig eller varit perfekt, har jag sökt efter att göra rätt för att VARA rätt. Jag har trott att om jag gör fel så ÄR jag fel. Idag inser jag det intellektuellt. - Jag ÄR inte fel om jag GÖR fel. På så sätt kan jag, för min egen skull nu se till att det blir bäst för mig genom att inte spela med öppna kort, och optimera chansen till att bli utköp från min arbetsplats.

Egen ponsor!

Fick tips om en kille som sponsrar andra och jag vågade till slut fråga om han kunde tänka sig att sponsra mig i ACA-programmet. Han sa ja idag! Så skönt att jag fått tag i en som vill sponsra mig i tillfrisknandet. Jag var inte varken nervös eller rädd att han skulle tacka nej för jag kände tillit att det skulle gå som det skulle när jag frågade. Skönt ändå nu efteråt. Nu har jag verktygen jag behöver. Nu har jag villighet att börja jobba!

6 dagar

Vad gör 6 dagar av isolering med mig som vuxet barn?

Jag har varit på landet med mina barn och deras morfar på landet i 6 dagar. Regn och ingen kontakt med någon annan person i programmet som arbetar med sig själv.

Det händer saker mef mig. Jag får en distans från min högre Kraft och mig själv. Känner inte längre mina känslor lika tydligt. Svårare att sätta gränser för mig själv. Köpte en påse med naturgodis och satte i mig. Glömde plånboken är jag skulle handla. Blev sur och vresig, oresonlig. Mitt kärleksfulla jag visade sig inte.

Jaha. Vad för jag åt det då?

Jag är bra

Fick till mig att affirmation av mig själv faktiskt fungerar och att jag behöver det.

Jag är en värdefull man som är värd att älskas och att älska, precis sådan jag är.
Jag är bra.
Jag duger precis som jag är.

Tack

Andra vuxna barn som stör min sinnesro

Jag har märkt att andra vuxna barn kan störa min sinnesro. Eller rättare jag tillåter dem göra det. Det är för mig svårare att hålla en sund distans till vuxna barn än andra. Jag kan nog inte utveckla det mer nu men jag tror säkert att jag får tillfälle att utforska det mer. Tack.

Ambitioner och löften med den här bloggen

Jag känner att jag vill ha ambitioner med den här bloggen. Jag känner att jag är rädd för att göra några utfästelser och lova saker som jag inte kan hålla. Lova att jag ska uppdatera varje dag eller ens varje vecka.

Det är ska i att jag inser att jag faktiskt får bestämma själv.

Eftersom jag är vuxet barn och uppvuxen i en dysfunktionell familj har jag som många andra tagit på mig för mycket ansvar. Fel ansvar. Tagit hand om andras beteenden och känslor istället för att se på mina egna. Det har mattat ut mig. Tack.

Beteende - Att skjuta upp saker så jag får stressa

I just detta nu känner jag att jag gör något annat än det jag ska. Intressant, varför gör jag det? För att då må dåligt? För att få stressa? Ja, årtal i stress. Då behöver jag ju något att stressa upp mig för. Skjuta upp saker till sista sekunden är ju ett beprövat sätt att stressa på. På så sätt kan jag mäta min stress så att den fortsätter att påverka mitt liv.

Vad kan jag göra åt det? Be sinnesrobönen och erkänna att jag är maktlös inför det här beteendet som jag fått med mig från min uppväxt. Vända mig till min Kraften som är större än jag och be om att få lämna över hela mitt lov och min vilja i händerna på denna större kraft.

Avbrutna isoleringstendenser

Faktiskt mådde jag inte så bra idag jag, trots att det var fint väder och jag var på landet med familjen. Jag vet ju att det inte spelar så storbolag vilket väder det är. Jag kan ju må olika oavsett väder.

Var på landet men ville mest gå undan och vara själv än att vara med övriga familjen. Jag kom faktiskt inte ens att tänka på att ringa någon utanför mitt huvud, trots att jag vet att det är bra för att bryta min självupptagna känslomässiga isolering. Först när jag fått ett mess från en vän kom jag på det, att ringa och bara säga hur det känns, rätt av.

Rensade ut en massa böcker och hittade en massa litteratur från mitt gamla program, som jag inte kollat i på 7 år typ och en hel trave med självhjälpsböcker, såklart. Minns hur förvirrad och sökande jag var. Känns hoppfullt att snart få börja med stegen eftersom jag vet att det fungerar för mig. Längtar efter möte imorgon. Sov gott. Med kärlek i programmet.

Efteråt

Det var alldeles underbart att få läsa upp alla svåra saker jag nog alltid har velat säga till min mamma. Jag kände att det verkligen hände saker i kroppen. Jag grät och snorade men försöke och lyckades läsa igenom det jag ville få sagt, det jag så gärna ville uttrycka och få ur mig.

Nu efteråt känner jag mig friare och gladare, mer öppen mot andra. Nästan lite sprallig. Och det ska ni veta, jag har inte identifierat mig själv som en sprallig person!

Brev till min mor

Idag ska jag läsa upp brevet till min mamma som jag skrivit. Det gör jag för att bearbeta min sorg efter henne. Hon gick bort i cancer den 25 maj 2005. Hon var då 57 år.

Jag har märkt att hon påverkar mig fortfarande på ett negativt sätt. Trots att det snart är tio år sedan hon lämnade oss. Det är saker som jag inte hann säga henne. Jobbiga saker som hur jag inte fick lära mig att känslor är okej. Att hon blev så otroligt arg och jag kände mig överkörd av henne hela mitt liv.

Det är jobbigt att inse att mina beteenden än idag påverkas av min uppväxt med henne. Att jag har blivit prestationsberoende och att jag alltid vill tillfredsställa andras behov före mina egna.

Det ska bli skönt och jag ser fram emot att läsa upp brevet för en god vän. Jag tror att jag på så sätt kan lämna över de saker som inte blev sagda och ut klarade i mammas och min relation.

Nu, på väg till min vän som jag ska läsa upp brevet för, känner jag mig stressad, lite orolig men har ändå tillförsikt och tron att det här kommer ge mig möjlighet att bli mer fri från de ofullbordade band jag har till henne.

Jag har inte vetat vag jag ska göra.

Vad är EGENTLIGEN viktigt?

Jag läste en mycket intressant artikel om en sjuksköterska, Bronnie Ware, i Australien som arbetat nära människor i i deras slutskede av livet. Hon har sammanställt frågat dem vad de ångrar mest och sammanställt en  lista över vad människor ångrar mest. Jag tänkte när jag läst artikeln att den här listan är ju jättebra att titta på då och då i vardagen, så att jag prioriterar rätt här, idag, nu! Jag har ju fortfarande chansen att påverka mitt liv!

Det ångrar vi människor

1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.

– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.

2. Inte jobbat så hårt.

– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

3. Vågat säga ifrån.

– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.

4. Haft bättre kontakt med vännerna.

– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog.

5. Tillåtit sig själva att vara gladare.

– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.

Källa: The Guardian

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14312905.ab

Be om hjälp - det kan gå bra också

Episoden jag kommer berätta om hände för ungefär ett år sedan. Det var efter en tung period i mitt liv. Badrumsrenovering efter att ha processa med vårt försäkringsbolag och inte kunnat duscha hemma på sju månader, min far blev allvarligt sjuk och vår dotter sov inte på nätterna på ett och ett halvt år.

Vid den här tiden var jag nästan helt knäckt. Jag klarade att gå till jobbet men jag var inte mig själv. Jag var livrädd att misslyckas. När jag hade varit uppkäftig och arg på ett styrgruppsmöte för mitt projekt kände jag att jag hade tappat kontrollen och behövde hjälp.

Med stöd från min fru ringde jag min chef och sa i princip som det var att jag behövde prata med en psykolog. Det gick bra. Chefen förstod och godkände tio samtal med en KBT-psykolog.

Det andra jag var tvungen att göra var att prata med min chef hos kunden jag jobbade för.

Jag berättade övergripande hur läget var och att om de tyckte jag betedde mig konstigt så skulle de förstå varför.

Nu till poängen. När vi skulle avsluta berättade chefen att han sökte projektledare och undrade om jag ville söka tjänsten.

Eh, va? Var nog mitt svar. Jag hade aldrig föreställt mig att hans svar skulle bli det. Jag var ju livrädd att visa mig svag och kände mig rätt värdelös, minst sagt. Inte att han skulle vilja anställa mig!

Vad kan jag lära sig av detta? Be om hjälp är läskigt men kanske nödvändigt men också den enda väg framåt ock kan även vara den bästa vägen framåt. Han kanske såg friskheten och styrkan i att göra som jag att be om hjälp?

Tack.

Vardagslycka

Vardagslycka är att fixa något, som man en längre tid stört sig på. Tex att äntligen ta sig tid att rikta upp badrumsskåpsdörrar så de inte slår i varandra nä man öppnar och stänger dem.

#vardagslycka #sinnesro