Vad det handlar om

Det är känna vi ska. Allt annat blir vi sjuka av. Vi blir oroliga och rädda när vi känner våra känslor för vi är inte vana att känna. "Vi kommer inte lindra din smärta, vi kommer hjälpa dig igenom den." läser vi på våra möten. Det är det det hela handlar om. Tillsammans kan vi gå igenom och integrera våra känslor som en del av oss själva. Det är då vi blir hela igen. Vara vårt riktiga jag.

Vår djupaste rädsla

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss;
vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, talangfull, underbar?

Vem ska jag inte vara?
Du är Guds barn.

Att låtsas vara liten hjälper inte världen.
Det finns ingenting upplyst i
att gömma din storhet,
för att andra människor
inte ska känna sig osäkra.

Vi föds för att visa
den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Det finns inte bara i några av oss, utan i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus stråla,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelsen att göra detsamma.

När vi befrias från vår egen rädsla,
befriar vår närvaro automatiskt andra.

--Marianne Wiliamson

Be om att få mina karaktärsdag avlägsnade

Jag känner igen kampen den lilla krigaren utkämpar i den här dikten i serieformat. Den handlar för mig om kampen mot det som Lars Norén kallar "sina dämoner". Just nu jobbar jag på att be om att bli villig att låta min högre Kraft att ta mina karaktärsfel, de masker som min demon klär sig i.

Ny Myndighet i raden

Tungt. Blev inskriven på Arbetsförmedlingen idag. Steril miljö i sobra färger som inte upprör någon men tilltalar heller igen. Minst en millimeter med bonmedel på de blanka linoliumgolven. Det kändes tungt och jobbigt att vara i kontakt med en myndighet till, även om handläggaren "Affe" från Iran gjorde det bästa för att det skulle var lugnt och ostressigt för mig. Vi pratade och han förklarade att han skulle skriva in mig och sedan ta ett beslut. Han knapprande på datorn och jag satt på en hård böjträstol bredvid. Tittade på det grå gränssnittet med hundra textfält. Kryptiska koder som flög in i sina rätt avmätta rutor. Som spelet Minesweaper på Windows 95-tiden. Lika bregripligt men lika obegripligt. Stämmer dina uppgifter? Frågade Affe plötsligt. Ja. Svarade jag. (varför skulle de inte stämma, de kommer direkt från Skatteverkets heliga huvuddatabas med masterdata, tänkte jag.) Jag fick en sjukkod. Tryckte undan känslan av att etiketteras som sjuk psykiskt handikappad. Affe var väldigt mån om att säga att ingen annan kommer att se den och att jag kan ta bort den när jag vill. (Hur ska jag komma ihåg det tänkte jag). Affe förklarade vidare att koden möjliggör för mig att ta del av.. hjälpmedel blah resurser program blah bla.. rullstol och rullator? Vad menade han? Jaja det blir säkert bra tänkte jag och sa att jag hade otroligt tillit till att de kan sitt jobb och blah... la mig platt, som jag alltid gör. Men jag känner att det är på ett annat sätt nu på något vis än när jag var i full fart in i väggen. Att jag tar hand om mig själv genom att öva tillit att det faktiskt kan gå bra också och inte lägga energi på att sprattla och slå inombords och odla brock i hjärnan av anspänning. Jag har kämpat så mycket genom åren, men nu när jag lägger ner garden och accepterar mitt öde, att jag sitter på ett ställe som säger att de vill hjälpa mig till ett arbete. Men ändå pågår kampen i mig. En del av hjärnan skriker "stick! Du blir hämmad kuvad, kvävd, stoppad i ett fack, en process och hjälpt till döds! Du är ju inte psykiskt funktionshindrad! Medan den andra delen av hjärnan säger "Oj! Vad bra att jag nu får hjälp! "Tunga åtgärder" låter bra när de säger det." Jag känner att det blir tydligt igen att jag inte mår bra. En jävla kod! Hur kan den göra så ont!? Jag är inte "Kod 61 - Psykiskt funktionshinder"!!! Jag är en människa som ni ska låta vara! Ge mig staschen och jag är ute härifrån! Men de gjorde inget fel i sin stora hotfullt vänliga dämpande systematiskt malande intetsägande sterila miljö i sobra färger som inte upprör någon men tilltalar ingen heller.

Varför brände du ut dig igen - trots dina verktyg?

Varför brände jag ut mig när jag har en massa verktyg. Tja, återhämtning är en färskvara. Precis som kondition faller man tillbaka i gamla hjulspår efter ett tag. Jag höll uppe med min träning, alltså jag slutade göra det man behöver för att tillfriskna: Gå på möten, ha en sponsor och faktiskt ringa den och jobba i stegen. Jag höll uppe under tre år. Sedan var det klippt igen. Jag rasade igenom. Jag höll inte mina verktyg skarpa när jag inte använde dem helt enkelt.