Jag var tillbaka på jobbet i måndags förra veckan. Tomt och ensligt på det stora kontoret. Inga av mina projektmedlemmar var där. Ingen att samarbeta med för att få skutan att gå framåt. Känslora att inte göra rätt kom fram. Jag var ju där utan att kunna göra nytta. Utan besättnig kunde vi ju inte komma framåt. Jag som kapten kunde bara vara där och kosta pengar för kunden. Min chef sa att jag var tvungen att vara där, eftersom jag hade tagit semester tidigare i vår, vilket var sant. han kunde inte sätta mig på bänken bara sådär. Samtidigt kände jag att det var att lura kunden på pengar att vara där men inte kunna göra mer än fundera lite över hur hösten ska se ut. Planeringen för projektet tog kanske 1 timme av de 40 timmarna jag var hos kunden. Resten var ren slösurfning, förutom kanske ett par dagars läsning inom mitt fält. Men inget som gagnade kunden. Det känns som en mörk hemlighet. Jag mår inte bra av hemigheter. Inte längre. Det blir värre med tiden. Det är bra för det mesta för jag mår bra av det men vid just sådana här tillfällen känns det inte bra. Ibland måste man kanske. Får lära mig att ta semester ordentligt nästa sommar kanske...
När jag ber sinnesrobönen tyst för mig själv hör jag att jag inte kan ändra på detta nu. Jag får lämna över det och fortsätta. Fortsätta att ändra på det jag kan. Att lära mig av det här, att ta semester när andra gör det. Så, nu känns det bättre. Skönt att skriva av sig.
No comments:
Post a Comment