Leta i den här bloggen

19 maj 2016

Hur är man funktionellt arg som man!?

Jag var så förbannad tidigare idag. På allt och alla. Jag kände det som att min situation var helt hopplös. Jag jagade upp mig mer och mer och till slut kände jag att det här håller inte. Så jag ringde till min sponsor. Mer av gammal vana än av någonting annat. Efter att jag fått häva ur mig hur arg jag var frågade han stilla.
- Vad är du arg på?
Jag blev paff. För jag kom bara på att säga "allt och alla". Men inget specifikt. Kändes konstigt, eftersom jag stunden innan var helt övertygad om att jag skulle bli vansinnig om jag fick fortsätta. Konstigt.
Han frågade om jag fick vara arg och sa att jag inte får det hemma. Jobbigt att inse att någon annan bestämmer om jag ska vara arg eller inte. Men jag förstår varför för jag har varit skrämmande utåtriktat arg mot personerna i fråga, och det förstår jag ju att det inte är okej att skrämma andra. 

Intressant fråga som jag fick - hur är man arg på ett funktionellt sätt? I den familj jag växte upp i var det vissa som fick vara arga andra inte. Och de som fick visa det de gjorde det gränslöst. Så vill jag inte bli tänkte jag men så blir jag likadan själv. Skillnaden är att jag tack vare programmet fått glasögon att se mitt eget beteende och inser att jag kan påverka mitt beteende för att inte föra det vidare till mina barn. Men hur gör man? Jag kan inte hålla det inom mig för då exploderar jag i raseri vid jämna mellanrum när min emotionella tryckkokare inte pallar trycket mer. Jag har ju barn och att berätta hur jag känner både förstår och praktiserar jag nog faktiskt helt okej idag. "Nu har pappa sagt till fyra gånger och pappa känner pappa att han håller på att bli irriterad..." Faran att falla in i hotelser är ju uppenbar men transparens med känslorna är nog bra för barnen ser och märker och att sätta ord på det är nog bra.

För att inte föra vidare mitt dyss till mina barn - det var därför jag stannade i programmet den första tiden. Jag ville skaffa en tjej, för min före detta hade precis gjort slut. Jag ville har barn någon gång i framtiden men jag fick något litet uppvaknade i och med en utmattningsdepression att jag var medberoende och behövde göra någonting åt det för jag ville framförallt inte föra över det på mina barn. Klassiskt medberoende att tänka på andra före mig själv, vilket var bra i mitt fall för då fortsatte jag gå på mötena. Först senare förstod jag att jag skulle gå för min egen skull, och det blev det än mer intressant! 

Tack!

4 maj 2016

Vad är sanningen?

På frågan "Vad är sanningen? Ibland verkar den vara olika för olika personer. Ibland konkret, ibland ogreppbar." 

Ett svar kan vara "Vi följer det vi vet, så länge det inte blir en kostnad."

Det har jag funderat på i ett par veckor nu. Kostnad tänker jag kan vara emotionell, fysisk, eller relationer.

1 maj 2016

Konvent

Jag var på konvent igår i programmet. Jag har varit på en hel del konvent genom åren. I början var det en så omtumlande upplevelse att jag blev helt vimmelkantig av alla känslointryck och alla ärliga delningar. Lite samma sak igår, omtumlande men inte lika påtagligt emotionellt omtumlande. Vad det betor på vet jag inte. Kanske har jag tillfrisknat på de dryga tio åren jag varit med? I vilket fall var det som vanligt fantastiskt att få höra alla modiga och viktiga delningar. Varje möte var så kallade talarmöten som spelades in och kommer komma upp på ACA Sveriges Podcast så småningom. Jag set fram emot att få höra delningarna igen. Det fanns mycket konkreta delar som inspirerade mig i mitt fortsatta stegarbete. Jag fick lust att bara lämna konventet och bara åka hem för att skriva på mitt tolfte steg som jag "borde" vara klar med i fredags. Som tur är fick jag reda på att steggruppen jag är med i beslutade på senaste mötet att skjuta lite på delningarna kring det tolfte steget. Min högre makt kollar dig själv Tur ibland. ;) 

ACA Sveriges Podcast finner ni här - http://aca-sverige.org/podcast.xml