Leta i den här bloggen

21 mars 2016

Såg något jag aldrig sett tidigare

Idag har det varit en okej dag. Jag tog det lugnt på morgonen för jag hetsade runt hela förra veckan. Jag är ju utbränd så jag mår inte bra av att göra för mycket. Sedan gick jag på möte och åt efteråt med en av mina sponseer. Jag gick sedan till min psykolog, P. Där fick jag för första gången se ett beteendemönster som jag inte tidigare har sett. 
 
Jag berättade att jag blev illa berörd och rädd när jag läst en artikel i tidningen. Jag vet väldigt mycket om ämnet artikeln handlade om och jag såg allvarliga brister i hur ett mycket viktigt ämne hanterades. Jag fick kontakt med min ilska med an jag läste artikeln. Jag skrev en debattartikel för att strukturera mina tankar. Jag skrev med stort engagemang och verkligen dedikerat i säkert en halvtimme. Det liksom byggdes upp ett tryck inom mig när jag skrivit om något som engagerade mig och som jag hade mycket kunskap om. Jag var i min styrka, min talang, mitt ljus. I zonen, kanske till och med i "flow".
 
När jag sedan kom ur zonen kände jag att ett tryck började skapas inom mig. Ett behov som snabbt blev ett tvång. Tvång att hitta en utväg, få pysa ut, reglera trycket där inne i mitt bröst någonstans inom mig. Jag jämförde sedan min text med en skribent i en av morgontidningarna i ämnet. Hans text var inte bara perfekt, utan även han. Jag kände att min text var dålig och även mina idéer jag uttryckt i den, och ja även jag kände mig dålig hela jag. Efter tio minuter hade trycket vuxit sig så starkt i mig att jag bara var tvungen att lätta på det. Jag föll till självsex och fick den avslappning jag sökte. Omedelbart efteråt kom tanken att jag då kunde välja. Välja om jag skulle slå på mig själv för vad jag gjort (konstigt för ingen har sagt att det är skamligt att onanera, tvärt om… var eller var det mer outtalat skamligt i min uppväxt?) eller så kunde jag bara njuta av att jag gett mig själv en njutning.
 
Tillsammans med P fick jag se att det här är ett mönster som jag upprepar gång på gång för det kommer från min barndom. När jag växte upp förstod säkert i redan liten ålder att jag inte fick visa mina känslor, att vara i och agera utifrån min inre styrka. För då…?
 
För då blev jag dömd. Nedtryckt, ner tillbaka till en plats där jag kunde bli kontrollerad. Nu idag ser jag hur jag ser till att upprepa mönstret från barndomen och ger mig själv domen. Dömd för det inte är okej att vara i mina känslor och inre styrkor och agera utifrån dem.
 
Efter den här insikten frågade P om vad jag kände. Jag kände mig sorgsen och sedan rent ut ledsen när jag tänkte på hur det nog var i min barndom. Jag kände mig som en femåring som grät. Jag såg ett barn, inte helt olik min egen son, som utspilld i en liten blöt pöl på golvet. Jag önskade att det hade funnits någon som såg mig och mina känslor, precis som det var. Sorg. Om min mor och far ändå inte hade gjort sitt yttersta för att distrahera, manipulera bort tårarna, känslorna som gjorde att de fick ångest, eller vad de nu kände som drev dem att inte stanna och se, och acceptera, låta vara. Inte skynda sig att fixa så att allt blev bra igen. "Upp och hoppa, titta där!, vill du ha något [socker/sött bröd ]?!" Släcka den rasande och farliga elden som uttryckta känslor var i min familj.
 
Jag fick sedan hjälp av P att kliva in i mitt vuxna jag och ta upp mitt inre barn från golvet och sätta det i min famn. Jag såg för min inre blick hur jag lyfte upp den ledsna trasan till pojke från golvet och satt honom i mitt knä. Nära, nära i min famn. P bad mig fråga vad mitt inre barn ville ha. Jag kände efter och fick till mig "Ingenting, bara sitta, [och tanka trygghet] bara vara med pappa". P sa då "Man märker att du inte fått göra det här när du var liten. Vad fint att du kan ge det till dig själv och din son nu idag. Bara låta honom hoppa upp och vara och i sin egen takt gå ut i livet igen när han fått trygghet en stund. Det märks verkligen att du är kärleksfull far till din son."

Sammanfattningsvis är det tydligen så att när jag känner mina känslor och allra helst när jag är i dem och agerar utifrån dem, kommer känslan att jag inte gör/är okej. Det skapar ett inre tryck/stress? inom mig som jag behöver hantera/agera ut på något sätt för att få lugn igen.

Det bästa jag kan göra är att be om att få vara medvetet närvarande i det här så att jag kan be om att få det här beteendet avlägsnat.

På ett sätt är jag ledsen för vad som var, men samtidigt glad och tacksam för P har ju rätt. Jag är mycket mer medveten om det här än mina föräldrar, tack vare 12-stegsprogrammet.

Tack!

Inga kommentarer: