Leta i den här bloggen

31 mars 2016

Vanlig fråga om kontroll av tankar och känslor och meditation

En vanlig missuppfattning jag mötet när jag är ute och pratar mindfulness och meditation är att många tror att man ska lära sig styra sina tankar. Det är i själva verket tvärt om. Vi ska släppa taget och bara betrakta tankarna om kommer. Att bara sitta vid sidan av och notera att det kommer tankar utan att döma eller analysera. Övar vi på det ett tag kommer vi uppleva, eller snarare bli mer medveten om glappet eller avståndet mellan oss själva och våra tankar och känslor. Blir vi medvetna om det kan vi uppfatta att vi inte Är våra tankar och känslor utan vi bara uppfattar känner dem. Min egen upplevelse är att jag hittar mig i ett inre lugnt glasrum och att det lugnet är oberoende av de tankar och känslor som far förbi utanför rummet. Vi kan inte välja våra tankar och känslor, enligt mig. Då skapas bara en inre kamp och stress i oss. Vi kan bara välja hur vi relaterar till dem. ÄR jag den här tanken eller känslan som dök upp nu? Kan jag se tanken eller känslan lite på håll, som om de var lite avlägsnade från mig? Gud, avlägsna mina dysfunktionella tankar så jag kan se dem på håll så jag slipper bli kidnappad av dem och då styras av dem. Att få ett "glapp" mellan mig själv och vad jag tänker och känner. Att hitta mig själv i floden av tankar och känslor, det är det som är att släppa taget enligt mig. 

Tack

24 mars 2016

Högmod går före fall och upp igen

Oj! Nu har jag flyt! Jag är i mitt ljus och talang! Jag brinner för det jag gör och det var så länge sedan. Jag går upp i det och känner att jag bränner på mina mödosamt insamlad energireserv. 

Jag har fått syn på, vad man kanske beskriver som "Högmod går före fall"? Efter att det gått bra för mig, det vill säga jag har visat mig själv med mina känslor, varit i mitt ljus, min talang, det vill säga när min vilja och Guds vilja är i harmoni. Men efteråt får jag en emotionell baksmälla. Det kommer från min uppväxt där jag inte fick vara mig själv. Inte odla min talang för jag fick inte känna, inte prata. Sorgligt men jag känner att bakom den sorgen finns kraften och förståelsen kring det här kan lyfta bort slöjan av förnekelse och oförstånd och visar hur det verkligen ser ut. Då kan jag använda stegen där också på det här nya lagret jag hittat i löken. Att känna och vara kvar i det och bara notera att det är en känsla utan att döma den. Jag noterar högmodet sedan noterar jag nedgången i humöret och känslorna till skuld driven av gammal skam och gör ingenting. Bara betraktar hur det känns i kroppen. Fokuserar på att känna hur det känns, och då utåtagerar jag inte i dysfunktionella beteenden längre. Jag är inte perfekt men det fungerar oftare och oftare och det vill jag dela med mig av så det befäst mer i min hjärna! Det fungerar! Tack vare min fina steggrupp i programmet och min Högre makt! 
Tack!

21 mars 2016

Hela inledningen...

Jag skrev en ny inledning till bloggen. Hela fick inte plats så ni kan läsa den i sin helhet här istället. Enjoy!
Välkommen till min blogg! Jag brukar skoja och säga; Gud! Ge mig tåla mod... nu! På samma sätt skulle jag ibland vilja ropa rätt ut; Gud, ge mig sinnesro... nu! Den här bloggen handlar just om min inre resa sökandes ro i sinnet. Allt började vid ett slitet bord på ett 12-stegsmöte 15 maj 2003. Jag tror nog att jag var lika slitet som bordet. Med tiden hittade jag fler bord och medlemmarna i 12-stegsrörelsen. Fantastiskt modiga människor och min Högre Kraft, som har hjälpt mig att få tillbaka mitt liv efter att ha vuxit upp i en dysfunktionell familj. 

Det är så läkande för mig att både få lyssna på era delningar få dela om mina känslor, erfarenheter styrka och hopp med er. Alla är vi på väg på våra resor genom tillfrisknandet. Resan har blivit så mycket roligare tillsammans med er! Inte skrämmande som innan, och faktiskt ganska trevligt med er  som reskamrater på Vägen! Så, välkommen till min blogg och gör som vanligt – ta till dig det du tycker om och låt resten vara! Än en gång; välkommen hit!

Såg något jag aldrig sett tidigare

Idag har det varit en okej dag. Jag tog det lugnt på morgonen för jag hetsade runt hela förra veckan. Jag är ju utbränd så jag mår inte bra av att göra för mycket. Sedan gick jag på möte och åt efteråt med en av mina sponseer. Jag gick sedan till min psykolog, P. Där fick jag för första gången se ett beteendemönster som jag inte tidigare har sett. 
 
Jag berättade att jag blev illa berörd och rädd när jag läst en artikel i tidningen. Jag vet väldigt mycket om ämnet artikeln handlade om och jag såg allvarliga brister i hur ett mycket viktigt ämne hanterades. Jag fick kontakt med min ilska med an jag läste artikeln. Jag skrev en debattartikel för att strukturera mina tankar. Jag skrev med stort engagemang och verkligen dedikerat i säkert en halvtimme. Det liksom byggdes upp ett tryck inom mig när jag skrivit om något som engagerade mig och som jag hade mycket kunskap om. Jag var i min styrka, min talang, mitt ljus. I zonen, kanske till och med i "flow".
 
När jag sedan kom ur zonen kände jag att ett tryck började skapas inom mig. Ett behov som snabbt blev ett tvång. Tvång att hitta en utväg, få pysa ut, reglera trycket där inne i mitt bröst någonstans inom mig. Jag jämförde sedan min text med en skribent i en av morgontidningarna i ämnet. Hans text var inte bara perfekt, utan även han. Jag kände att min text var dålig och även mina idéer jag uttryckt i den, och ja även jag kände mig dålig hela jag. Efter tio minuter hade trycket vuxit sig så starkt i mig att jag bara var tvungen att lätta på det. Jag föll till självsex och fick den avslappning jag sökte. Omedelbart efteråt kom tanken att jag då kunde välja. Välja om jag skulle slå på mig själv för vad jag gjort (konstigt för ingen har sagt att det är skamligt att onanera, tvärt om… var eller var det mer outtalat skamligt i min uppväxt?) eller så kunde jag bara njuta av att jag gett mig själv en njutning.
 
Tillsammans med P fick jag se att det här är ett mönster som jag upprepar gång på gång för det kommer från min barndom. När jag växte upp förstod säkert i redan liten ålder att jag inte fick visa mina känslor, att vara i och agera utifrån min inre styrka. För då…?
 
För då blev jag dömd. Nedtryckt, ner tillbaka till en plats där jag kunde bli kontrollerad. Nu idag ser jag hur jag ser till att upprepa mönstret från barndomen och ger mig själv domen. Dömd för det inte är okej att vara i mina känslor och inre styrkor och agera utifrån dem.
 
Efter den här insikten frågade P om vad jag kände. Jag kände mig sorgsen och sedan rent ut ledsen när jag tänkte på hur det nog var i min barndom. Jag kände mig som en femåring som grät. Jag såg ett barn, inte helt olik min egen son, som utspilld i en liten blöt pöl på golvet. Jag önskade att det hade funnits någon som såg mig och mina känslor, precis som det var. Sorg. Om min mor och far ändå inte hade gjort sitt yttersta för att distrahera, manipulera bort tårarna, känslorna som gjorde att de fick ångest, eller vad de nu kände som drev dem att inte stanna och se, och acceptera, låta vara. Inte skynda sig att fixa så att allt blev bra igen. "Upp och hoppa, titta där!, vill du ha något [socker/sött bröd ]?!" Släcka den rasande och farliga elden som uttryckta känslor var i min familj.
 
Jag fick sedan hjälp av P att kliva in i mitt vuxna jag och ta upp mitt inre barn från golvet och sätta det i min famn. Jag såg för min inre blick hur jag lyfte upp den ledsna trasan till pojke från golvet och satt honom i mitt knä. Nära, nära i min famn. P bad mig fråga vad mitt inre barn ville ha. Jag kände efter och fick till mig "Ingenting, bara sitta, [och tanka trygghet] bara vara med pappa". P sa då "Man märker att du inte fått göra det här när du var liten. Vad fint att du kan ge det till dig själv och din son nu idag. Bara låta honom hoppa upp och vara och i sin egen takt gå ut i livet igen när han fått trygghet en stund. Det märks verkligen att du är kärleksfull far till din son."

Sammanfattningsvis är det tydligen så att när jag känner mina känslor och allra helst när jag är i dem och agerar utifrån dem, kommer känslan att jag inte gör/är okej. Det skapar ett inre tryck/stress? inom mig som jag behöver hantera/agera ut på något sätt för att få lugn igen.

Det bästa jag kan göra är att be om att få vara medvetet närvarande i det här så att jag kan be om att få det här beteendet avlägsnat.

På ett sätt är jag ledsen för vad som var, men samtidigt glad och tacksam för P har ju rätt. Jag är mycket mer medveten om det här än mina föräldrar, tack vare 12-stegsprogrammet.

Tack!

18 mars 2016

10e steget



När jag vandrar parallellt med Guds Väg, dennes vilja får jag harmoni och sinnesro i mitt liv. När jag gör fel avvikelser jag från Guds Väg. Min högre kraft hindrar mig inte. Det stora med tionde steget är att jag själv kan ta mig tillbaka till en vandring parallellt och i harmoni med Guds vilja med mig. Jag har verktyget i det tionde steget att själv inventera, upptäcka felen, erkänna dem, gottgöra mig själv eller andra omedelbart och sedan söka Guds vägledning tillbaka till en harmoniskt liv.

Vill också tacka alla ni som läser bloggen! Ni är ett tiotal stycken nu. Kul! 

Happiness Strategies of Emotionally Intelligent People

Intressant - det finns alltså ett strukturerat sätt att bli bättre på att bry sig mer om sina nära och kära. Som att gå till gymmet och träna sin empatimuskel. Genom att mentalt önska andra människor välgång och lycka, ja det som jag själv vill ha, kan jag undan för undan bli mer empatisk och mer lycklig. 

"When the Dalai Lama and I were working together, he talked about methods to expand that circle of caring and concern to include people we know but don't yet have those intimate feelings for. There are systematic ways to do this, such as a daily practice of wishing well-being—safety, health, happiness, ease in life—for ourselves, then for our friends and family, then for people we know and then for strangers. As Davidson's research at the University of Wisconsin also found, when people concentrate on wishing others well, they enhance the activity of their brains' circuits for happiness. Compassion doesn't just make us better people—it makes us feel good. 

Read more: http://www.oprah.com/inspiration/Happiness-Strategies-of-Emotionally-Intelligent-People#ixzz43FLYAw6t

Read more: http://www.oprah.com/inspiration/Happiness-Strategies-of-Emotionally-Intelligent-People#ixzz43FLYBXT1


5 mars 2016

Ekot från uppväxten

Att känna är inte fel. Även om jag känner det så förtvivlat mycket nu. Det är tillfrisknande. Det finns inget tillfrisknande utan känslor. Jag är ovan att känna känslor. Därför blir jag rädd och tror att jag är fel. Det var ju det jag fick berättat för mig när jag växte upp! Dödandet av mig själv är ekot av mina föräldrars attityder kring känslor. "Känner du känslor och allra helst när du uttrycker dem, oroar du dina vårdnadshavare och med det den enda trygghet du har", ekar det. Men, det är ju inte sant längre! Här. Nu. Jag är vuxen nu. Skillnaden är att jag är en annan människa nu. Vuxen. Jag har verktyg för jag har programmet med gemenskap på Möten, Steg, Traditioner och tusentals med timmar av tillfrisknande i mina bröder och systrar som går samma väg som jag. I Sverige. I världen. Tack och kram! Godnatt! 🙏🏼🌍 😴